Olyckligtvis finns det också pjäser man helst inte vill inspirera till. Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, skriven 1947, är en sådan pjäs, speciellt om man är kvinna och mor.
Detta är precis vad Lo Dagermans och Nancy Picks bok ”Skuggorna vi bär” handlar om. Lo Dagerman, Stig Dagermans dotter, börjar trevande följa sin fars liv och produktion. För att lära känna, för att få svar, med bibehållen gräns till den skugga en förälders självmord kastar på ett barn. På annat håll bedriver Nancy Pick en brokig släktforskning för att kunna ge en gåva i form av en text till hennes son på hans bar mitzsva, en text om rötter, släkt och familj. Den judiska släkten, med rötter runtom i Europa, sammanförs av nazismens uppslitande skådeplats. I sina efterforskningar finner Nancy Pick en avlägsen släkting, Etta Federn, en bildad och kulturell kvinna som tvingas i exil av nazisternas judehat. Även hon är författare, liksom Stig Dagerman. Hon är också den kvinna som gått till historien som inspiration till Stig Dagermans ”Skuggan av Mart”, där en föraktad son mördar sin mor. Nancy Picks inledande glädje över att ha funnit denna starka, bildade och lysande kvinna förbyts i chock. Hur kan hennes släkting vara upphov till en pjäs som handlar om förnedring och mödramord?
Denna upptäckt blir upptakten till att Lo Dagerman och Nancy Pick slår följe på en resa som för dem båda handlar om att försöka förstå sina rötter. Men det är också en resa som handlar om att försöka bestrida den dom som historien kastar över oss. Hur mycket av Stig Dagermans pjäs var fiktion och hur mycket var verklighet? Bör Stig Dagerman postumt fällas för grovt förtal, eller fick Etta Federn ett berättigat straff i egenskap av dålig människa och mor?
”Skuggan vi bär” balanserar mellan facklitteratur och personlig reseskildring. För den initierade Stig Dagerman-kännaren finns nog inte mycket att hämta. Till skillnad från en biografisk skildring handlar ”Skuggan vi bär” om de efterlevande, om de känslor som komplicerade arv medför. Boken försöker i sin högst personligt färgade forskning att utröna gränsen mellan fiktion och historia. Den vrider och vänder på möjliga händelser och förklaringar. Gränsen mellan historisk fiktion och verklighet är inte helt lätt att få grepp om i de domäner där fantasi och realitet möts, vilket mången litteraturforskare upptäckt.
Det som gör ”Skuggan vi bär” läsvärd är just de motstridiga viljor och önskningar som uppstår där de två ättlingarna möts. De försöker båda hitta det motstridiga svar som infriar deras egna förhoppningar, och försöker båda mildra skulden hos de släktingar vars historia de skriver. I slutet av dagen har jag inte blivit så mycket klokare vad gäller vem som bör frikännas från skuld, vilket också bör anses vara hela poängen. Historien förenklar oss människor, våra vägar och val. Det är därför med denna bok som med livet i stort: det är vägen som är målet.