Då var hon dränerad på energi, bitter och trött på livet. I ”Bitterfittan 2” får läsaren återknyta kontakten med Sara som nu har skiljt sig från sin man. För om den första boken handlade om samhällets patrialkala strukturer och det ojämställda familjelivet, handlar del två om samhällets syn på skilsmässa och sexuell socialisering. Och det handlar mycket om män, sida upp och sida ned. Långa dialoger mellan Sara och hennes singelväninnor på söndagspromenader eller kroghäng på Söder i Stockholm där mäns förtjänster och tillkortakommanden avhandlas. Ärligt, det blir ganska tradigt, tuggigt och introvärt - om man inte är en yrkesarbetande ensamstående kvinna eller singel i 40-års åldern och lever en stor del av sitt liv innanför Stockholms tullar vill säga. Miljöer och krogar namedroppas med samma lätthet som vinet flödar på Saras granne Edits balkong.
Den äldre pensionerade Edith är för övrigt en av de mer intressanta karaktärerna i denna bok med klara förlagor hos framlida författaren Kerstin Thorvall som Sveland återkommande citerar.
Edith, precis som Kerstin Thorvall, är en äldre kvinna som alltid valt att leva ut sin passion bortom konventionen. Närmast en stereotyp av en fri själ, som inte bara har hämningslösa förbindelser utan dessutom både röker och dricker som hon önskar iklädd färgglada sidenkaftaner och rosa läppstift. Dessutom har hon valt att inte skaffa barn, till fördel för en gift man med sjuklig hustru. Vad gör man inte för kärleken?
Ja, Maria Sveland slår lite åt alla håll. Högt och lågt blandas där vardagens slit med barn, det dåliga samvetet, ångest och längtan efter den tvåsamhetsnorm Sara så gärna vill frigöra sig ifrån löper som en röd tråd tillsammans med reflektioner över det patrialkala samhällets konsekvenser och andra politiska oförrätter.
Kvinnorörelsen får exempelvis en känga för att de inte stått upp för HBTQ-rörelsens kamp för rätten till att skaffa barn. Manliga författare och deras egon diskuteras i förhållande till kvinnornas plats i kulturens parnass, liksom att klassperspektivet berörs – i romanen gestaltad av Saras mamma, en frånskild kvinna som jobbat i vården hela livet och lever på liten pension i en hyreslägenhet. Men främst kretsar resonemangen och dialogerna runt kärleken, den sexuella socialiseringen och män. Sara och hennes väninnor vill ligga men någonstans kryper ofta förälskelsen in med sorg som följd. Väninnan Rilke förespråkar lesbisk kärlek när Saras försök att vara polyamorös misslyckas och väninnan Misha menar att det bästa är att separera kärlekslivet från familjelivet. Och trots höjdpunkter blir detta kärleks- och relationsältande tröttsamt i längden. Speciellt som ”Bitterfittan 2” närmast slår in öppna dörrar. Karaktärerna förblir schabloner, snarare symboler för idéer och åsikter än människor av kött och blod. Därför svårt att uppbåda engagemang för Sara, hennes väninnor och alla de män som upptar denna roman som sägs handla om frihet, kärlek och systerskap. Mer intressant med en roman som faktiskt klarat bechdeltestet galant.