Branden som skakade Haradsbygden

Byn Klusån ligger på södra sidan av Luleälven, en halv mil norr om Bodträskfors.
På kvällen lördagen den 12 augusti svängde jag in på en skogsväg som leder till Bodträskå.
Jag parkerade bilen vid en jaktkoja och tog en bild på utedasset med rökpelaren i bakgrunden. Skogsbranden hade då rasat i drygt ett dygn.
Föga anade jag när jag stod där vid jaktstugan i Klusån att detta skulle bli Sveriges största skogsbrand i modern tid. Men jag tror brandmännen som jag träffade längs vägen mellan Västbo och Klusån senare på kvällen hade sina aningar om att läget inte var det bästa.
Urban Rönnqvist gav order att Kent Lindvall skulle agera brandvakt under natten för att hålla koll på om branden spred sig mot gårdarna i byn.
Då började jag ana att detta kunde sluta i stor dramatik. Påföljande morgon styrde jag färden mot Västbo och Klusån igen för att prata med byborna. De var skärrade och inom loppet av några timmar förändrades scenariot dramatiskt. Vägen från Bodträskfors mot Klusån stängdes av, husen evakuerades och den frivilliga resursgruppen sattes in för att hjälpa byborna att lämna sina hem. Allt gick så fort, det handlade bara om ett par, tre timmar. En del var upprörda över att helikopterinsatserna sattes in sent och några undrade varför inte Sverige hade vaknat och insett omfattningen av branden.
Det syntes på brandmännens sammanbitna ansiktsuttryck att läget under söndagen var allvarligt, dramatiskt och spänt.
När jag som enda journalist i området bevittnade evakueringen och bybornas förtvivlan, slog det mig plötsligt att detta skulle bli en stor nyhet på måndagen när media-Sverige vaknade upp, tog sats och gav sig in i brandområdet för att skildra den våldsamma eldens framfart över Klusåns skogar.
Marie Valberg Eriksson och hennes man Per-Anders, bor i Västbo och befann sig i Piteå på mini-semester när Jens Enberg ringde dem på lördag den 12 augusti och meddelade att läget var kritiskt.
- Det jag minns var alla helikoptrar, tyvärr sattes de in för sent, säger Marie Valberg Eriksson.
Vi sitter vid köksbordet i det gamla huset med anor från 1920-talet och pratar om branden. Numera har tystnaden åter lägrat sig över byn. Julfriden skiner i fönstren och det ångar från hästarna som står i hagen med rimfrost i manen.
- När vi kom hem från Piteå var det fullt pådrag och Per-Anders åkte iväg för att hjälpa till med att göra brandgator.
På söndagen kom order om evakuering.
- Jag tog med mig fotoalbum, negativ och ett klaffskåp, som är ett arvegods. Släkt och vänner kom för att hjälpa till. Det kändes fint att så många ställde upp.
Under evakueringen av Västbo och Klusån bodde de hos bekanta i Harads. Där var det lugnt. Över deras hus i Västbo surrade helikoptrarna nästan dygnet runt.
- Vi besökte huset varje dag. Det kändes inte som att komma hem. Det var en konstig känsla som att man befann sig i en hemsk film, säger Marie Valberg Eriksson.
Inte förrän en bit in i september kunde de känna sig trygga. Deras hästar evakuerades redan på lördagen av Maries föräldrar. En månad senare, när röken lagt sig, kunde hästarna återvända till Västbo.
- Först då kändes det som om allt var som vanligt igen.
Det känns mäkligt att denna kalla decemberdag återvända till Västbo och Klusån. Det är minus 23 grader, decembersolen har sakta kämpat sig upp ovanför horisonten och kastar sina strålar på trädtopparna. Det är inte mycket snö för årstiden och under det tunna snölagret syns spår från branden. Eldhärjade stubbar och sotiga stenar tittar upp under snön som vore de förstenade små troll.
I bakgrunden hörs ljudet av skogsmaskinerna som nu fäller den brandskadade skogen. Sammanlagt ska 70.000 kubikmeter skog huggas ner. Hittills har maskinerna tagit hand om 20.000 kvadratmeter skog. I ett första skede inriktade sig Norra skogsägarna på att ta hand om de träd som fallit av egen kraft efter att elden "ätit" upp rotsystemen.
Mellan 7.000 till 10.000 kubikmeter skog kommer bli stolpar för kraftledningar och telefonledningar och mellan 35.000 till 45.000 kubikmeter brandskadad skog kommer eldas upp som energived.
Helgen då branden började träffade jag Jim Degerman, Norra skogsägarna, i rastkojan vid militärförrådet. Då trodde han, liksom alla andra, att man skulle få kontroll över elden och att den skulle slockna. Men vindarna i kombination med torkan bidrog till att det utvecklade sig till en fruktansvärd skogsbrand.
När jag frågar Jim Degerman i dag vad som etsat sig fast i minnet från branden, svarar han:
- Att man inte ska ta något för givet. Det är naturen som styr, och naturens krafter är både fascinerande och skrämmande på samma gång.
Räddningschefen Bengt Nilsson är inne på samma linje och så här i efterhand är det brandens omfattning som är det starkaste minnet. Men även engagemanget bland övriga räddningstjänster. Många ville hjälpa till.
- När man ringde till mig pratade man om 125 hektar skog som brann. Det slutade med 1.900 hektar. Det är än i dag svårt att förstå omfattningen av branden, säger han.
Efter vägen mot Bodträskå ligger flera upplag med timmer. Ett ensamt rävspår ringlar sig över kalhygget och vid vägskylten som förkunnar att du kommit till Klusån, syns älgspår.
Det känns nästan overkligt att vara tillbaka till den plats som kom att bli en av Sveriges största nyhetshändelser sensommaren 2006. I texterna som jag skrev under helgen den 12 till 13 augusti nämner jag att det nog rör sig om den största skogsbranden någonsin i Boden.
Det blev den största i det här landet.