2014 fick Gunnel Grönberg, 70 år, i Boden beskedet att hennes dotter Åsa fått bröstcancer. Då väcktes misstankarna att cancern kunde vara ärftlig och flera i släkten fick testa sig. Gunnel fick veta att hon och hennes systrar, dotter, systerdotter och systerson bar på en ovanlig mutation i TP53-genen – som ger hög risk att drabbas av bröstcancer.

I februari förra året kallades Gunnel till magnetröntgen på Sunderby sjukhus. Några dagar senare kom beskedet – hon hade en tumör i bröstet.

– Jag fick en chock. Eftersom jag inte varit sjuk så var jag inte mentalt förberedd. Men det värsta var ändå att min dotter hade cancer.

Sen gick det snabbt. Eftersom hon hade en genmutation valde man att operera bort båda brösten på grund av risken för återfall. Operationen skulle bli i mars – en månad efter att hon fått beskedet.

– Man tänker inte att man själv ska drabbas. Men min omgivning reagerade nästan mer. Så fort det kom på tal om att jag var sjuk och skulle genomgå operation så blev det nästan att jag fick trösta dem istället.

Hur påverkade cancerbeskedet ditt liv?

– Jag är pensionerad narkossköterska, men har åkt till Norge och jobbat inom äldrevården de senaste åren. Det fick jag sluta med vilket är tråkigt. Där har jag fått uppskattning och jag gillar norrmännen.

Förutom tomheten som kom av att inte kunna åka till Norge och jobba så har mastektomin, bröstoperationen, även fått andra konsekvenser.

– Det blir ju ett annat utseende. Visst, ingen bryr väl sig om hur en tant i min ålder ser ut, men det sätter sig i huvudet.

Hon berättar att hon och hennes man brukar åka utomlands en gång om året.

– Men det blir det inte nu. Jag vet inte vad jag ska ha på mig på stranden. Brösten är ju en del av min kvinnlighet.

Ett av fritidsintressena hos Gunnel och hennes man är jakt. Efter operationen försvann känseln i ena axeln.

– Så när jag skulle skjuta kunde jag inte känna vapnets kolv. Och det var svårt att bära ryggsäck och vapnet, jag blev lite tafflig.

Gunnel berättar att det ibland kan kännas tungt.

– Jag orkar inte ta mig för vissa vardagssysslor, som att jobba i trädgården. Och jag hade velat rensa garderoben för det är många kläder som nu passar efter operationen. Men det går inte, för då kommer tankarna.

Vad gör du för att ändra på det?

–Jag försöker tvinga mig själv. Men sen så tänker jag också att jag ju faktiskt är pensionär. Om jag inte orkar göra en sak just i dag så har jag ändå all tid i världen på mig sen.

För att råda bot på ensamheten och komma ut lite mer så har Gunnel och hennes man skaffat en hundvalp. Bamse, en golden retriever.

Genom bekanta kom Gunnel också i kontakt med Bröstcancerföreningen Norrbotten. Nu går hon på vattengymnastik varje måndag med andra kvinnor som också har opererat bort ett eller båda brösten.

– Det är väldigt bra. Vi kan prata om saker som jag inte pratar med någon annan om. Vi kan tex diskutera klädsel. Och jag skulle aldrig våga gå på badhuset själv och byta om men det blir ju något helt annat när vi är 12-13 tanter som alla opererat bort brösten.

I framtiden vill Gunnel fortsätta med jakten och vara mycket med hundvalpen Bamse. Men hon har också flera barnbarn.

– Vi planerar att åka till USA och hälsa på en av mina döttrar och hennes familj.

Har du något att säga till den som kanske nyligen fått ett cancerbesked?

– Sitt inte på rummet och grubbla, prata om det. Det är mycket vanligare än man tror.