Jag kommer från Dijon i Nordöstra Frankrike. Ja, senapen tillverkas där men jag föredrar hellre att min hemstad blir förknippad med dyra bourgogneviner. Vår familj driver ett bageri som är inne på femte generationen. Själv ville jag jobba utomlands och fick jobb i  skånska Helsingborg med min internationella affärsexamen. 

Efter ett år tog jobbet slut, men jag har länge haft en dröm. Nämligen att besöka Lappland. Ska jag vara ärlig så visste jag inte mycket utan ville pröva på hundspann och se norrsken. Jag tänkte det passar bra innan jag åker hem. Det var i januari 2017 och jag är kvar än. 

Efter säsongsjobb åt några turistföretagare startade jag eget i maj. Det var mina föräldrar som gav mig den briljanta idén. Om jag inte bott i Överstbyn hade de inte fått besöka Sverige så ofta. De kan nämligen bara franska. Så min resebyrå ska locka fransmän att besöka svenska Lappland och Råne älvdal. Turister som kommer hit förvånas över tystnaden och det vackra landskapet. Jag uppskattar också lugnet här.

I mars förra året när mina föräldrar Chantal och Jean Michel besökte mig hyrde vi bagarstugan i Valvträsk. Där gräddades croissanter och baguetter i stenugnen. Byborna kom på snöskoter och handlade bakverk trots värsta snöstormen. Idag är jag husägare och tycker jag funnit mitt hem i byn. Jag hade inte högsta budet men fick köpa huset. Förre ägaren ville sälja till någon som ville stanna kvar i byn, få barn som skulle gå i skola här och trygga bygdens överlevnad. Jag tycker själv det var ett förståndigt val. 

För Överstbyn är ett fantastiskt ställe. Folk är väldigt hjälpsamma även mot mig som är en främling. Däremot är det svårare att bli vän med folk. Att bli bjuden på middag tar tid. Fast jag gillar det. Det är en god balans. Du behöver inte bli vän med alla så länge man hjälper varandra. Nu har jag varit här i tre år och börjat få vänner.

Ibland har det varit svårt för både mina föräldrar och mig att bo långt ifrån varandra men min passion för Lappland är stark och jag har valt stanna kvar i alla fall. Nu förstår mina föräldrar att jag är lycklig här och de älskar att besöka mitt nya hem i Sverige. När det gäller svenska har jag lättare att förstå språket än att prata det själv. Som tur är pratar man inte så snabbt i Norrland.

Berättat för Lena Leffler