Jag ärvde fotointresset av min far Carl-Erik som jobbade som polis i Lycksele där jag är född. Han tog bilder främst när det hände olyckor. Min far lämnade in filmrullar till en fotoaffär, men han tyckte att bilderna blev för dåliga så han lärde sig själv att framkalla och kopiera. Även min farmor Carolina som nästan blev 103 år gammal fotograferade och gick omkring med kamera. På den tiden var det en skam att göra det om man var kvinna. Fotointresset har sedan gått i arv till mig, mina tre barn och barnbarn.
Idag har jag faktiskt tappat räkningen på hur många bilder jag tagit under mina år som amatörfotograf. Jag började spara allting jag plåtade på CD och DVD-skivor. Numera gäller hårddiskar som utvecklades att rymma mer och mer som tur är.
Jag har heller aldrig sett min ålder som ett hinder för att lära mig något nytt. Därför sökte jag till en kurs i dokumentärfilmning på LTU i Piteå för några år sedan. Jag tog mig inte in. Då skrev jag ett "sorgebrev", som min fru kallar det till rektorn och fick börja kursen.Att göra en film tar både tid och kostar en massa pengar, så vi fick lära oss att göra en så kallad ”Pilot”. Den visar man för tänkbara sponsorer eller andra likasinnade. Min filmsnutt handlade om ett flygplan som störtade för 50 år sedan i Inbyn.
Att ta en bild känns viktigt för att bevara en bit av tiden. I dag när man tittar på de gamla svartvita bilderna känns det mer äkta, som om man åker tillbaka till den gamla tiden, eller min tid. Att titta på dagens bilder, oftast i sociala medier, är också ett sätt att följa den fantastiska tekniska utvecklingen från förr till i dag.
Jag måste erkänna att jag jagar gärna udda bilder. En gång under älgjakten kom det fram två älgtjurar och började stångas 70 meter bort från där jag satt. Jag vet inte varför, för de hade ju varsin ko med sig. I den stunden var jag glad att jag hade med mig filmkamera och att vi bara hade kvar en älgkalv att skjuta. Nu kunde jag istället pricka in en kanonfilm. Däremot finns det andra fotoögonblick som kunnat sluta bättre. För några år sedan såg jag en konstig större hund i skogen även det under älgjakten. Den var väldigt lurvig. Dagen efter fanns en bild i tidningen och djuret såg precis ut som den jag sett. Det grämer mig än i dag. Det hade varit roligt att ta en bild på en varg.