Över 50 år har gått sedan den i dag 80-åriga Margareta Hansson skapade rubriker. Ett 15-tal olika tidningsurklipp ligger på familjens runda massiva furubord som bevis på den uppståndelse som det skapade när hon började köra skogstraktor i skogen. 

Våren 1967 blev den då 27-åriga tvåbarnsmamman också Sveriges första kvinnliga skogsmaskinförare i samband med att hon anställdes av skogsbolaget SCA.

– Det blev en väldans ståhej, säger Margareta Hansson och skrattar. 

När man ser rubrikerna är det svårt att tro att det bara är 52 år sedan. Det görs verkligen stor sak över att hon var en yrkesverksam kvinna inom skogsnäringen. NSD har rubriken ”Tuffa frun – kör traktor i skogen”. Hon körde i skift med maken Bertil Hansson och Norrbottens-Kuriren satte då rubriken ”Han är ute när gumman är inne”. 

Och så fortsätter det. 

– Jag vill arbeta så att jag kände att jag verkligen gjorde någonting. Att det var lite mer handfast. Det var så härligt att sluta dagen med att se att man hade kört fram en hel drös med virke till avlägget, säger hon. 

Det var inte bara tidningarna som uppmärksammade hennes yrkesval. Det väckte också reaktioner hos människor runt omkring. Alla var inte positiva.

– Många tyckte ju att jag gjorde det bra. Sedan fanns det också de som inte tyckte jag skulle vara och ränna i skogen utan i stället hålla mig hemma vid spisen, berättar hon.

Det gick så långt att hennes barn blev retade och trakasserade av andra elever i skolan. 

– De fick höra att jag inte var någon kvinna utan en ”karlakvinna”. Det tror jag kom sig av att huggarna kom hem och berättade och tyckte att jag gjorde ett fantastiskt bra jobb. Att jag vågade och att jag kunde. Och det kanske inte så roligt att höra för alla som var hemma och som inte hade något jobb, säger hon.

Det tog ändå ett tag innan hon fick reda på att det var hennes arbete i skogsmaskinen som var grunden till att barnen blev retade. 

– Det behövdes inte så mycket mer. Sedan kröp det ju fram vad de sa om mig också. Vi hade ju också fosterbarn redan då och de hade väl också tagit efter ett och annat ord från stockholmskan och mer än så behövdes inte för att de skulle bli mobbade, säger hon. 

Hon pratade med sina barn och retandet avtog efterhand. 

Arbetet i skogen blev en kontrast på mer än ett sätt. Hon hade arbetat i en guldsmedsaffär i Boden innan hon flyttade till Sundsnäs. Nu hamnade hon plötsligt i skogskojor där jargongen var en helt annan. Det ledde till att hon åt för sig själv efter att männen hade ätit. 

– Jag tror inte att de skulle haft någonting emot att jag åt tillsammans men det var samtidigt lite känsligt. Det var inte så att jag hörde dåliga saker eller annat sådant men jag kände att jag inte ville förstöra samtalsämnena karlarna emellan. Då undvek jag samtidigt prat där någon kanske skulle kunna uppleva att jag försökte ställa in mig hos karlarna, säger hon. 

Att tonen var en annan då förstår man när man bläddrar vidare bland urklippen. En annan rubrik är ”Sötaste mamman i skogen spakar tung timmertraktor”. 

– Ja, vi hade en David Brown där. Sista traktorn vi hade var en Ford. Det var som att sitta hemma i fåtöljen. Gud vilken underbar traktor det var, säger hon. 

Sedan hamnar hennes hand på en annan mer än 50-årig artikel från Norrbottens-Kuriren med rubriken ”Javisst ser ni rätt, det är en kvinna som struntar i könsroller”. 
– Jag tänkte väl inte i de banorna då utan det var ju mer att jag skulle hjälpa till med familjens försörjning, säger hon. 

Samtidigt blev hon av bara farten en pionjär och någon som faktiskt visade väg för andra kvinnor. 

– Så är det kanske. Efterhand har det ju kommit fler kvinnliga maskinförare och lastbilsförare. Det ser man ju precis överallt i dag. Men så var det inte när jag började, säger hon. 

Hon körde bara skogsmaskin fram till 1971 när hon och maken väntade familjens tredje barn. Under den tiden hade hon ändå hunnit visa att en kvinnlig förare behärskar fordonet minst lika bra som en man. 

– Jag körde in lika mycket som min man med det gick sönder mindre för mig. Jag kunde konsten att köra varsamt men ändå effektivt, säger hon. 

I dag satsar i stort sett varje skogs- och maskinentreprenör tid och pengar på att utbilda sin personal för att de ska lära sig att köra energisnålt och på ett sådant sätt att de håller längre. 

Margareta Hansson hade den talangen redan när hon började: 

– Det låg nog bara i min natur att köra på ett sådant sätt. Det tror jag faktiskt kan vara en skillnad mellan män och kvinnor, säger hon. 

Händer det att du saknar livet som skogsarbetare?

– Ja det händer. Framförallt på våren när jag känner doften av trä och timmer. Så rena dofter.