Jag växte upp i finska Kemi men Ryssland har alltid fascinerat mig. Både kulturen och språket. Som 20-åring fick jag stipendium för att studera utomlands. Jag ville läsa på det världsberömda språkinstitutet Marisa Toresa i Moskva, men mina föräldrar ville jag skulle stanna hemma. Jag reste mot deras vilja och kom inte hem efter sex år studier utan stannade ett extra år. De första datorerna kom till Ryssland i början av  80-talet så jag jobbade svart som språktolk och hade inga studieskulder när jag flyttade hem igen. Finland var ett avslutat kapital. Jag reste till Sverige för jag trivs bättre här. När jag jobbat några år som språklärare fick jag 2008 veta att Migrationsverket skulle öppna i Boden. Det väckte ett stort intresse hos mig.

I dag lär ut jag svenska till asylsökande genom Vuxenskolan. Det kommer fortfarande flyktingar och många pratar ryska. De blir glada och överraskade när jag kan deras språk och vågar berätta sina hemligheter för mig. Jag ser på världen på ett annat sätt än mina vänner som har bott i Finland eller i Sverige i hela sitt liv. Att vara flerspråkig ger mig ett rikare liv. Men det räcker att hålla igång "gammelfinskan" när jag ringer min mamma.  

Vi har kul och skrattar mycket på jobbet. Ibland uppstår komiska situationer för vi förstår inte alltid varandra. En palestinsk man kom hit mitt i smällkalla vintern. Mannen försökte säga att han behövde långkalsonger men var väldigt dålig på engelska.  Plötsligt drog han ned byxorna och pekade på sina kortkalsonger. Då fattade jag. Fort som sjutton fick mannen dra upp byxorna för vad skulle folk ha trott vi höll på med.  Jag har väldigt tacksamma elever.För dem är det svenska språket en bro till ett bättre liv. Eleverna är flitiga och ger mig ofta uppskattande ord, blommor och choklad. Några brukar också be för mig.  

Jag känner att jag gör en insats, inte bara för de nyanlända utan även för Sverige. Från dag ett ska mina studerande märka att här måste alla kämpa för att komma någonstans och få ett resultat. Det går inte bara ligga i sängen och vänta att det ramlar ned något guldkorn från himlen.  

Berättat för Lena Leffler