Båda kvinnorna jobbar på Lekia i Luleå och Boden. Det här är deras upplevelse. Den ena väljer att vara med med förnamn, Emilie, den andra vill vara helt anonym.
Emelie minns eftermiddagen denna onsdag mycket väl. Den slutade i det värsta som någonsin hänt henne i livet. Det började med att hon höll på att ställa i ordning på babyavdelning på Lekia i Boden.
– Det kom in en flicka i treårsåldern. Hon var ensam och vi pratade bland annat om tomten, men när hon började klä av sig sin overall sa jag att om hon klädde på sig innan jag räknat till tio skulle hon vinna ett pris.
Emelie hörde efter fem-tio minuter någon ropa inne i butiken och förstod att det kanske var mamman som ropande på sin dotter. Hon svarade att flickan var hos henne.
– När de skulle gå påminde flickan mig om priset. Hon fick ett paket mjukisplåster och de gick.
Det gick en dag, det gick två. Sedan var det fredag och det landade en polisanmälan om barnvåldtäkt på åklagarens bord.
En av Emelies kollegor satt på en restaurang tillsammans med pojkvän och släkt. De skulle avnjuta en efterlängtad middag tillsammans. Det blev något helt annat. Polisen kom, grep henne och man gjorde husrannsakan i parets hem.
När hon förstod vad hon anklagades för fick hon en chock, fullständig panik. Allting brast, hon grät så hon skakade och hyperventilerade. När hon återberättar det som hände har hon svårt att hålla tårarna tillbaka.
– Det var en mardröm.
Men en bit in i förhöret, när hon började få ihop pusselbitarna av det poliserna sagt, insåg hon att hon inte ens varit på den påstådda brottsplatsen vid den påstådda brottstiden. Den dagen jobbade hon i Luleå. Hon sa det polisen, men anhölls fortsatt som skäligen misstänkt av åklagaren.
Pasi Roponen var då fortfarande ovetande om vad hans personal anklagats för. När han fick veta det trodde han inte för ett ögonblick att det var sant. Emelie blev också gripen i samband med husrannsakan.
– Jag bröt ihop och grät. Jag berättade vad som hänt och ifrågasatte uppgifterna i anmälan. Skulle jag, mitt på ljusa dagen, i en butik med flera kunder och anställda, mitt framför ett stort skyltfönster med insyn från gatan ha förgripit mig på ett barn?!? Jag var säker på att jag skulle få åka hem.
Men hon blev fortsatt anhållen under natten med ytterligare förhör dagen därpå. Enligt Emelie hakade en av poliserna upp sig på att hon givit flickan mjukisplåster.
– Hon ifrågasatte om jag fick det, men jag hade inte gjort det om jag inte fått.
Pasi Roponen säger att det inte är ovanligt att personalen ger en liten present om den exempelvis ser ett barn som är ledset. Han menar att det handlar om goodwill.
Båda kvinnorna beskriver tiden efteråt som jobbig. De har känt sig utelämnade, utan stöd och vägledning. Även om de blivit avförda som misstänkta och förundersökningen är nedlagd så har det varit svårt att komma tillbaka till vardagen och jobbet. Pasi Roponen säger att han fått pusha på för att de skulle våga sig tillbaka.
Emelie har gjort en motanmälan om falsk tillvitelse. Hon har varit sjukskriven och började jobba efter julhelgerna. Hennes kollega gick tillbaka tidigare, men vågade initialt inte gå in i babyrummet, utan såg till att hela tiden vara i kollegornas omedelbara närhet.
– Jag hade inte klarat det här utan stort stöd från min familj.
Pasi Roponen riktar skarp kritik mot polis och åklagare.
– Hanteringen av det här ärendet är käpprätt åt helvete. De har inte gjort ett grundläggande utredningsarbete och har inte tagit reda på avgörande fakta. De hade kunnat undvika att förstöra livet för mina båda anställda. En sådan här sak får förödande konsekvenser för enskilda, för mig som handlare och för Lekia som butikskedja, säger han.
Han poängterar att det trots förundersökningssekretess spridits felaktiga uppgifter på sociala medier tillsammans med uppmaning om butiksbojkott.
– Det mest tragiska är ändå att man nu inte längre vågar gå fram till ett gråtande barn för att trösta och hjälpa tillrätta.
Konsekvensen blir också att Pasi Roponen har inlett arbetet med att införa kameraövervakning i samtliga sina butiker för att hans personal ska kunna känna sig trygg i vetskapen att de kan bevisa vad som hänt och inte hänt.
– Annars är vi rökta. Det kunde lika gärna ha varit jag som blivit anklagad, jag kom in butiken 20 minuter efter att detta skulle ha hänt.
Han uppmanar åklagarmyndigheten och polisen att utreda sig själva för att detta inte ska drabba andra oskyldiga igen.