Kristoffer Johansson, 22, dömdes i tingsrätten till 14 års fängelse för mordet på sin ex-flickvän, Vatchareeya Bangsuan, 20.
I dag, fredag, börjar hovrättsförhandlingarna i Umeå.
– Han måste få ett hårdare straff, han mördade ju min dotter. Det ska vara livstids fängelse. Bara 14 år känns inte rättvist, säger Vatchareeya Bangsuans mor Cattaliya Similä.
Styckmordet på hennes enda barn i maj förra året raserade allt.
Cattaliya orkade inte vara kvar i Sverige. Efter begravningsceremonin i Boden i december flyttade hon tillbaka till sitt hemland Thailand.
Nu bor hon ensam i en lägenhet i Bangkok.
– Jag mår lite bättre än tidigare men fortfarande är det fruktansvärt dåligt. Jag känner en så stor tomhet och tänker på henne hela tiden. Jag saknar henne jättemycket, säger hon om sin älskade dotter, som kallades Ploy.
– Hon var mitt hjärta, min syster, mitt liv.
Får hjälp av sin familj
Vardagen har sedan mordet kantats av mardrömmar, sömnlöshet, gråtattacker och djup ångest.
I tingsrätten fick Cattaliya kämpa mot tårarna och flera gånger rann känslorna över och hon tvingades lämna rättssalen för lite andrum.
Hemma i Thailand får hon stöd av sina föräldrar samt sin bror och syster.
Hon försöker hålla sig sysselsatt för att få livet att gå ihop – så gott det går.
– Jag har öppnat en affär på nätet och säljer kosmetika. Det går rätt bra, jag får många kunder.
– Jag kan inte gå omkring hemma och inte göra något. Jag måste hitta något att göra så jag slipper sitta hemma och tänka på allt hela tiden.
Ska begravas i Thailand
Men sorgearbetet kommer att ta lång tid.
Familjen har fortfarande inte kunnat få ett avslut. Vatchareeya Bangsuans kremerade kvarlevor ska föras till staden Lopburi i Thailand. Det är där Cattaliya är född, Vatchareeya likaså.
En ceremoni ska sedan hållas i ett buddhisttempel till hennes minne.
Urnan vill mamman förvara i hemmet, vilket är brukligt i Thailand.
– Urnan är inte skickad till Thailand än. Vi väntar på den, säger hon.
"Vet inte när jag kommer till Sverige"
Hennes man är kvar i Boden tills vidare. Nästan dagligen ringer de varandra.
– Jag vet inte när jag kommer till Sverige igen. Kanske kommer jag tillbaka på besök i sommar men jag klarar inte att vara kvar där, säger Cattaliya.
Hon orkar inte tänka på framtiden utan tar en dag i taget.
– Det är det enda jag kan göra.