I maj förra året berättade Wilhelm Guldbrand, informationschef på I 19 och Bodens garnison, om tankarna kring sitt kommande uppdrag i Afghanistan. Där skulle han under sex månader vara informationsansvarig för svenska kontingenten FS 19.
I december återvände han hem. Efter semester och avslutande arbete kring uppdraget på hemmaplan sammanfattar Wilhelm Guldbrand för Kuriren tiden i det främmande landet.
- Det var som en belöning att få åka dit och bidra till afghanernas trygghet, säger Wilhelm Guldbrand. Och jag håller fast vid det jag sade innan jag åkte: Absoluta huvuddelen av alla människor är fantastiska, omtänksamma och ansvarstagande.
Han påminner oss i trygga Sverige om att säkerhet är en förutsättning för hjälparbete. Därför är Sverige på plats med militära styrkor.
- När jag var där mördades tio läkare och sjuksköterskor i en av provinserna. Någon hade bestämt att de var fel. Finns ingen säkerhet finns inget utvecklingsarbete.
Betyg
Han berömmer arbetskamraterna på Camp Northern Lights i Mazar-i-Sharif.
- Jag slogs av sammanhållningen, engagemanget och proffsigheten. Sammanhållningen tror jag berodde på att många kom från Garnison Nord, alltså från Luleå, Boden och Arvidsjaur. Flertalet kände varandra innan. Redan under utbildningstiden fick vi en mycket bra sammanhållning och när vi kom under press blev den ännu bättre.
- Jag kände att alla hade åkt dit för att vara där fullt ut, till kropp och själ, och göra sitt allra bästa. Tiden där blev ett lyft för mig.
På fältet
Själv var han äldre än soldaterna, de som var ute på fältet.
- De var helproffsiga, på tå hela tiden och släppte aldrig en detalj. Hellre en kontroll för mycket än en för litet. Jag umgicks ganska mycket med dem, men inte en enda gång hörde jag någon säga ett enda nedsättande ord om människorna i Afghanistan.
- Visst, det kan säkert för komma, men jag snubblade inte över något sådant. Och det kan bara betyda att det inte är ett stort problem. De kändes oerhört skönt eftersom människorna i landet förtjänar all hjälp de kan få när de haft det så otroligt tufft under 30 års tid. Vi måste lyckas för människornas skull därborta.
Stupade
Under Wilhelm Guldbrands tjänstgöring skedde händelsen när Kenneth Wallin stupade. Många andra dör, både utländsk och inhemsk personal jämte vanliga afghaner.
- Mycket ledsamt. Men då gäller det att anstränga sig ännu hårdare för att övertyga de här upprorspersonerna att freden som ett framtida koncept och liv inte är en så dum idé. Den fina idén gäller även dem, bara de vill vara med i samhället, ett av världens fem mest fattiga länder.
- Jag hoppas verkligen att de för många enormt stora uppoffringar som gjorts och görs inte ska vara förgäves, utan att de ska leda till en bättre framtid där nere.
Stridskontakt
Wilhelm Guldbrand var själv ute med svenska soldater ett antal gånger. Då blev de inte utsatta för beskjutning, men ett 70-tal stridskontakter inträffade under FS 19:s tid.
Kändes det oroligt när du var ute?
- Nja, jag har inte upplevt några av de stridskontakter eller det våld som många av soldaterna råkat ut för. Ändå åkte jag fullt stridsutrustad. Och vid sådana här tillfällen måste alla kunna fungera som soldater och gå in i en uppgiftsbubbla där du har en uppgift som du måste fokusera på.
Kriga?
Vi svenskar ska inte vara där och kriga, anser en del?
- En faktor som motiverade mig var att FN:s säkerhetsråd sagt att "det här behöver vi göra" enligt två resolutioner. FN:s säkerhetsråd, med alla spänningar mellan länderna där, är den största auktoriteten på säkerhetsområdet i världen. När de säger att det är nödvändigt att vara där måste det göras. Och är man med i FN måste någon också utföra jobbet.
Ursäkta, Ohly
Vänsterns Lars Ohly får ursäkta, säger Wilhelm Guldbrand torrt:
- Jag tror att FN:s säkerhetsråd fattar beslut på större saklig grund än hans tyckande.
Wilhelm Guldbrand kan tänka sig att åka ut igen på uppdrag om frågan ställs.
- Jag har ju skrivit på att åka ut. Inget är planerat, men jag kan tänka mig att åka var som helst i världen med de här fantastiska människorna som jag jobbade med i Afghanistan, avslutar Wilhelm Guldbrand känslosamt.