Videon är inte längre tillgänglig
Se och lär, arrangörer i Norrbotten. Det behövs inte mer än en liten scen vid vägs ände, en öl-kåta och en vilja att få det gjort för att ro ihop en festival.
Eller jo, en sak till: Sveriges bästa manliga liveartist som dragplåstret. Två dagar tidigare har Jason Timbuktu Diakité stått på scen och mottagit utnämningen från Aftonbladets läsare. Men kärleken från publiken i Valvträsk borde kännas djupare, längre ner i magen.
De unga tjejerna som skriker med i varje textrad är här. Kring benen på dem springer sockerpigga ungar, långt efter läggdags. Tre steg bakom gungar gubben i skinnpaj och stövlar i takt till basen. Det här är världens konstigaste hip hop-festival.
Luleårapparen Zacke, med rötter i byn, värmer upp publiken. Två gitarrer och ett dragspel paras med samplingar och munspel. Det blir ett snyggt hill billy-sväng och framför scenen dansar kidsen med näven i vädret.
Zackes set är kort. Inte hälften av det maratonlopp som Timbuktu presterar tillsammans med niomannabandet Damn. Trumpet, trombon och sax lyfter Timbuktus låtar till nya höjder. Jammande utflykter i klezmer och brasse-sväng. Tack för det kärleksbrevet!
Och det är mycket show för slantarna. Särskilt när keybordisten Erik Hjärpe får feeling. Han dansar fram till scenkanten och buttar med bröstet, fångar en komet och drar in den i ett osynligt rep.
Timbuktus spelning är en rejäl urladdning. Och svår att försöka toppa. Men Movits är inte rädda för att försöka. Med löfte om ”riktigt feta grejer” lämnar Timbuktu över scenen.
Joakim Nilsson jobbar med saxen som om han försökte brotta ner den. Upp i luften, ner mot golvet. Johan Rensfeldt spottar text i ett farligt högt tempo. Och de får med sig publiken, men i kväll är det svårt att trumfa Skåne musikaliskt.
Kanske är det så enkelt som att gammal är äldst eller att tre mot nio inte är en rättvis laguppställning. För scenen känns plötsligt väldigt tom när Damns nio grabbar lämnat över till Movits tre.
Det jag tar med mig från Movits spelning är strömavbrottet. Mitt i sista låten, hiten Äppelknyckarjazz, blir det svart. Ljudet tystnar, det rödblåa scenljuset klipps.
Hopen med dansande festivalbesökare tystnar en sekund, börjar sedan sjunga saxriffet. Johan Rensfeldt fattar vinken och så fort mikrofonen vaknat till liv igen rappar han en bit till publikens a capella-komp. Väldigt levande och väldigt proffsigt.