Vi har tidigare skrivit om Glory Emovuon och familjens kamp för att få stanna i Sverige. Familjen kom till Sverige i januari 2013 med två barn som då var ett och tre år. Anledningen till att de lämnade hemlandet Nigeria var oro för att döttrarna skulle utsättas för könsstympning. Det fanns även en oro för att pappan, Jefferey Akue Elenbalu, riskerade att fängslas och i värsta fall dödas på grund av sitt engagemang i demokratirörelsen.
Migrationsverket gjorde dock en annan bedömning. Efter tre asylansökningar och tre avslag sökte Glory och hennes man arbetstillstånd i Sverige.
Utan framgång.
I mars 2023 blev familjen informerade om att de måste lämna landet.
– Då hade vi bott i Boden i tio år. Våra barn hade vuxit upp där, gått i skolan och vi hade jobb. Vi har alltid skött oss och har aldrig gjort någonting olagligt, säger Glory.
Hon hade en tillsvidareanställning som undersköterska på Erikslundens demensboende där hon stortrivdes. Familjen hade utökats med ytterligare ett barn och rotat sig i Boden.
Glory beskriver känslan efter utvisningsbeslutet som en stor besvikelse.
– Det var väldigt tufft i början. Vi grät allihopa. Det var fruktansvärt jobbigt att se sina barn gråta. Man försökte trösta dem och säga att allting kommer att bli bra, berättar hon.
Resan från Sverige bokades till 16 juni. Men inte till Nigeria utan till sydvästra Frankrike.
Här har den franska motsvarigheten till socialtjänsten hjälpt till med bostad och kontakt med franska migrationsverket. Hela familjen får språkundervisning och juridisk hjälp i kontakt med myndigheterna.
Frankrike har allmän sjukvård vilket ekonomiskt varit till stor hjälp för Glory och behandlingen av hennes tandproblem. I Sverige gick hon hos privattandläkare för att få vård.
– Det är så mycket som är annorlunda här om man jämför med Sverige, säger hon.
Familjen hoppas kunna söka uppehållstillstånd så snart som möjligt och att beslutet blir positivt. Det är i Frankrike framtiden finns.
Efter beslutet om utvisning från Sverige vill Glory inte komma tillbaka, även om saknaden är stor. Hon är tacksam över vännerna i Boden som hjälpte familjen när vardagen var som mörkast.
Vad saknar du mest när du tänker på Boden?
– Våra vänner, mitt arbete på Erikslunden och mina kollegor.