Han lyfter ned aluminiumstegen från biltaket och går med långa steg ut i skogen. Ett 50-tal meter från grusvägen finns en träfärgad fågelholk som sitter nästan två meter över marken.
74-årige Jan Andersson täcker holkens öppning med sin finmaskiga håv och knackar lätt på stammen.
– Är det någon hemma?
Pärlugglan betraktades länge som en av de vanligaste av Sveriges ugglor. Den var spridd över hela landet med undantag för Skåne.
Den pensionerad mellanstadieläraren från Boden tillhör länets mest erfarna ornitologer. Han startade fågelstationen på Haparanda-Sandskär och har särskilt engagerat sig i en fågelart.
1994 tog han över projekt pärluggla som drivs av Norrbottens ornitologiska förening. Syftet är att lära sig mer om pärlugglans beteende.
I dag omfattas projektet av fyra separata slingor med sammanlagt 72 holkar. Jan Anderssons runda löper längs Hultetvägen, nordost om Ljuså. I år hänger fågelkompisen Mats Bergquist på för att hjälpa till med den oumbärliga stegen.
– Med åren har vi blivit rätt gamla, även om det i dag inte är ovanligt att även kvinnor intresserar sig för fågelskådning. Däremot lockar vi till oss för få yngre. Vet du förresten hur de gör i det här projektet? De struntar i stegen, utan använder en selfiepinne och en mobil. De tar en bild av boet.
På senare år har Jan Andersson noterat att pärlugglans karakteristiska poppande blivit alltmer sällsynt.
– Förr kunde man höra sången överallt, men sedan millenniet upplever jag en dalande trend. Jag har hört sången bara två gånger i år. Enligt artportalen har under 2020 bara åtta pärlugglor hörts i hela landet.
Efter tredje holken lämnas håven kvar i bilen. Jan Andersson klättrar upp på stegen och genomför en vårstädning. Dun från en sparvuggla plockas bort. Teorin är att fågeln använt sig av holken som förråd, möjligen en tillfällig övernattning, men icke någon häckning.
En inbjudande bädd skapas med medhavd sågspån, ifall någon sen hyresgäst skulle råka ha vägarna förbi.
Projekt pärluggla förfogar i dag över en statistik på antalet häckningar i Bodenområdet från 1988 och framåt. De första tio åren handlade det om totalt 28 häckningar. Det senaste decenniet har siffran sjunkit till 13.
– Jag tycker att pärlugglan borde rödlistas. Vi har bara hittat en enda häckning sedan 2018, säger Jan Andersson.
Efter en kortare kaffepaus, där fågelsång av bland annat lövsångare, rödstjärt, dubbeltrast och gransångare identifieras, fortsätter inventeringen. Jan Andersson är bekymrad över att det inte verkar vara något sorkår i år. Sorken utgör pärlugglans huvudsakliga föda.
– Problemet är de växlande temperaturerna under de senaste vintrarna. Det gör att snön fryser till is närmast marken. Det är inte bra för sorkarna som behöver kunna göra gångar i snön. Förr handlade det om återkommande fyraåriga cykler mellan varje sorkår. I dag är rytmen bruten. Det är ständigt dålig tillgång.
Tillgång till mat är det främsta skälet till att pärlugglan byter jaktmarker. Ett annat hot utgör av det moderna skogsbruket. Stora avverkningar innebär att antalet gamla ihåliga träd blir allt färre.
Det är anledningen till att uggleholkar placeras ut i Norrbotten, Västerbotten och Ångermanland.
– Jag är orolig. Det börjar kännas tröstlöst att inventera varje år, men jag brukar säga att ett nollresultat är ändå ett resultat. Det säger något om läget. Det är en trist utveckling.