Tre år efter vådaskottet

Solen värmde kaserngården på I 19. Ett 30-tal värnpliktiga stod och övade att ladda vapnet och göra patron ur. En vanlig, rutinmässig övning med blinda skott. Peter Ingvarsson, som då gick en förberedande officersutbildning, höll i övningen. Till en början gick allt som det skulle. Soldaterna hade genomfört momentet elva gånger när någonting gick snett. ? Jag hade ställt mig i mitten av gruppen för att kontrollera att de gjorde som de skulle. Det visade sig att en av de värnpliktiga hade fått med sig skarpa skott från en tidigare övning, säger Peter Ingvarsson. Smärtan kom efteråt Han fortsätter: ? När en soldat skulle göra en blindavfyrning, så small det i stället. Jag stod väl en fem meter framför honom och blev träffad i höften. Från början kände jag ingenting, men sedan kom smärtan. Peter Ingvarsson minns nästan allt. De flesta var i chock. Samtliga soldater fördes bort från platsen när ambulansen anlände. Eftersom kroppen var i chocktillstånd blödde det knappt någonting. Utgångshålet var ungefär lika stort som en handflata. Inne i kroppen hade kulan tumlat omkring och gjort en 90 graders vändning innan den lämnade Peters kropp. ? En av mina kollegor var snabb på att få fram första hjälpen. Jag var ändå relativt lugn, det var faktiskt de andra som var mer uppjagade. Inne i ambulansen fick han morfin. Sju timmar efter olyckan vaknade Peter upp på Sunderby sjukhus. På intensiven fick han meddelandet av läkaren att det skulle ta tre månader innan han kunde stå på benen. Han opererades otaliga gånger, sövdes ner 100 gånger och skickades mellan sjukhusen i Umeå, Uppsala och Örnsköldsvik. ? De första åtta veckorna opererades jag varje dag. Eftersom jag var i god kondition, så kunde de söva ner mig fler gånger än vad det var tänkt från början. Vägde under 50 kilo Kroppen tog ordentligt med stryk. Ett mål om dagen fick Peter i sig och han vaknade ofta med hög feber på morgonen. En del nätter när han skulle gå och lägga sig hade han 44 graders feber. Ju mer han låg i sängen, desto mer minskades hans vikt. Ett tag vägde han strax under 50 kilo. ? Alla muskler försvann. Jag kunde knappt sätta mig upp i sängen, det var alldeles för tungt. Vissa gånger kändes det som jag höll på att svimma. Efter allt morfin som pumpades in i kroppen kom illamåendet. ? Det var svårt att få i sig maten, säger han. Peter sneglar på Kristian Granström, utbildnings- och säkerhetsofficer på I 19, som sitter med under intervjun. Någon liknande olycka som den som inträffade fredagen 13 juli 2001 har aldrig tidigare hänt i Boden eller Sverige. Situationen är unik. ? Jag gjort många eftersökningar och jag har inte hört talas om något liknande. Vi gjorde dessutom en noggrann utredning för undersöka om det var några andra faktorer som ledde till olyckan, men så var inte fallet, säger Kristian Granström. Tre år har snart gått och trots olyckan var det inget som avskräckte Peter. Målet var inställt Redan 2002 återupptog han sin officersutbildning. ? Jag visste hela tiden att jag ville tillbaka och jag hade inga planer på att ge upp. Redan när jag vaknade upp första gången var målet inställt, säger han. Det låter kanske kaxigt, men Peter tycker om sitt yrke på ett speciellt sätt. Det syns i ögonen. Han säger att det är roligt att stå framför sina soldater och känna ansvar. Utvecklats som människa I går gjorde han sin andra arbetsdag som fänrik på stridsvagnskompaniet. Stjärnan på kragspegeln lyser och har ersatt strecken som tidigare fanns där. ? Livet på sjukhuset har gjort att jag utvecklats som människa. Nu ser jag saker i livet som jag kanske inte gjorde innan olyckan. Sedan har jag utvecklat en sjuk humor. Peter är född i Örnsköldsvik, men han säger att han trivs i Boden. Numera huserar han på Sveafältet. ? Jag trivdes när jag gjorde lumpen, så det ska nog gå bra. Jag har många trevliga och kloka kollegor. Inga problem på skjutbanan Tänker du ofta tillbaka på olyckan? ? Det händer. Fast jag tycker inte att jag har varit med om en traumatisk upplevelse. Jobbigast har det nog varit för mina föräldrar, de var väldigt oroliga ett tag. Hur känns det när du är ute på skjutbanan? ? Jag har inga problem med att det smäller. Men jag är nog mer vaksam nu över hur de värnpliktiga hanterar sin AK 5:a. Du har fortfarande ont i höften? Kan du beskriva smärtan? ? Det är ungefär som en brännskada. Sitter jag för länge på en stol blir jag stel i höften. Några gånger om dagen kommer värken, men det är ingenting som läkarna kan göra någonting åt. Händer det ofta att folk kommer fram och frågar hur du mår efter skottskadan? ? Det var många som kände igen mig efter en artikel i Värnpliktsnytt, så visst är det många som frågat mig om olyckan. Peter drar en djup suck och tar sig för höften. Ärret finns där. Peter Ingvarsson har, trots det, hittat tillbaka till officersyrket. Ett yrke som 24-åringen älskar.

Tre år efter vådaskottet

Fredagen den 13 juli 2001.En dag Peter Ingvarsson aldrig glömmer.Det djupa ärret i höften påminner honom om vådaskottet.? Fast jag tänker inte så mycket på det. Visst, jag har fortfarande ont, men det blir nog bättre, säger han.

Fredagen den 13 juli 2001.
En dag Peter Ingvarsson aldrig glömmer.
Det djupa ärret i höften påminner honom om vådaskottet.
? Fast jag tänker inte så mycket på det. Visst, jag har fortfarande ont, men det blir nog bättre, säger han.