"Emellanåt kan jag ha en åsnas envishet. Som arbetsgivare är jag nog lite tjorvig. Min absolut största last är att jag är dålig på att planera, men tar igen det med att vara snäll och förstående", säger Hanna Olofsson.
Hon är en positiv ung kvinna, som älskar livet, och kan inte nog understryka att det är viktigt att man är snäll mot varandra. Men hon kan också vara envis och ganska tjurskallig.
Hon gick samhällsekonomisk utbildning på gymnasiet och berättar med ett skratt att hon har ett svagt minne av, att hennes lärare i ekonomi sa att alla skulle få godkänt om de lovade att inte jobba med ekonomi.
– Men flera av mina klasskamrater jobbar faktiskt som ekonomer. Fast jag vet inte hur jag själv tänkte när jag valde ekonomi. Först gick matten ganska bra tills andra året, då vet jag inte hur jag räknade.
Hanna Olofsson tyckte om skolan, men mer om att vara i stallet.
Var det självklart för dig att bli travtränare?
– Ja, det måste jag nog säga. Ett tag hade jag en idé att jag skulle göra något annat, men jag ville egentligen aldrig det. Jag minns att jag en sommar hoppade in som veterinärassisten på ATG-kliniken. Trots att vi höll på med hästar hela dagarna saknade jag stallet.
Enligt egen utsaga är Hanna Olofsson lättroad och tittar gärna på film när hon kopplar av, men tittar bara på filmer med lyckliga slut. "Det är ganska lättsamt. Man vill ju skratta. Man blir glad av att vara glad. Och är det en skräckfilm spolar jag alltid till slutet först innan jag ser på hela filmen."
Hon har hållit på med hästar så länge hon kan minnas. När hon gick på gymnasiet hade hon tre-fyra hästar hon red efter skolan och arbetade på Puben P på nätterna.
– Jag hade så mycket energi. Nu somnar jag klockan nio.
Om du inte skulle jobba med trav, vad skulle du göra då?
– Då skulle jag vilja vara polis. Jag har förstått att det är mycket pappersarbete och att man ser mycket elände, men min tanke med att vara polis är att jag vill hjälpa folk.
Såsom polisens gamla motto på 1970-talet ”skydda, hjälpa och ställa tillrätta”.
– Det har alltid tilltalat mig. Jag har all respekt för poliser. De är underbetalda. De har lägre ingångslön än mina anställda har. Det är stört. De riskerar livet och får inte ens tack.
Finns det något som gör dig arg och förbannad?
– Ja, orättvisor i allmänhet, till exempel att man dömer någon utifrån hudfärg. Det är stört. Att rasism ens finns längre, det är så omodernt. Livet är inte rättvist, men det finns saker som vi kan styra.
"Jag är ganska öppen – what you see is what you get. Jag har fått frågan förut om jag har några dolda talanger och då får jag panik för jag har inga dolda talanger", säger Hanna Olofsson.
Tidigare var hennes enda intresse att resa, men i och med pandemin har Hanna Olofsson börjat odla andra intressen och valt att utmana sig själv.
– Jag är superdålig på slalom, men vill bli bättre. Nu har jag kommit till den punkten att jag inte har dödsskräck när jag står högst upp i backen.
Hon har även börjat spela padel och säger att det är en utmaning att bara träffa bollen.
– Det är verkligen att blotta sig. Jag är skitdålig på det också, men blir bättre. Det är omöjligt att bli sämre i alla fall.
Travvärlden är till stora delar manlig, hur är det att vara tjej där?
– Nu har jag inget att jämföra med, men tycker det är bra. Den respekt jag har fått har jag fått i takt med min kunskap och mitt utövande. Min mamma har varit en föregångare och förebild. Det kanske inte hade varit på samma sätt annars. Jag minns när jag började köra och det gick dåligt, för dåligt går det ibland, och jag sa att någon annan får ta över frågade hon mig hur jag då skulle kunna bli bättre. Hon sa att jag måste fortsätta om jag vill göra det här. Det är en inlärningsprocess.
Travvärlden är till stor del en manlig värld. "Jag kan inte säga att jag fått stå tillbaka för att jag är tjej. Det kanske jag har fått göra, men jag har kanske också haft någon fördel av det. Det tar nog ut varandra", säger Hanna Olofsson.
Helena A Johansson är också en av Hanna Olofssons förebilder. Hon blev 1995 den första kvinnan att vinna det prestigefyllda travloppet Prix d'Amérique med hästen Ina Scot.
– Det loppet har jag sett många gånger och jag får gåshud varenda gång. Jag frågade henne hur hon tänkte före loppet. Hon sa att hon tänkte att hon skulle göra så få fel som möjligt. Det är ett bra sätt att tänka, säger Hanna Olofsson.
Om du skulle ta fram en framgång i din yrkeskarriär hittills, vad skulle det vara?
– Att vinna mitt första V 75-lopp. Det var roligt och en milstolpe. Det är fem-sex år sedan. Det var en häst vi ganska nyligen hade köpt. Det var fyra hästägare som valt att köpa en häst hos mig. Vi köpte hästen från en stor tränare i Malmö. Den vann sina första starter här i Boden och sedan på V 75 i Umeå. Vi hade mycket roligt med den hästen, Quattro Lane. Han är numera på Malta hos en jättehärlig gubbe och har det jättebra där. Det känns bra.
Vad är ditt mål?
– Alla mina mål är relaterade till mitt jobb. Det är att få fram en yngre häst, som jag köpt som ett-åring. Det är min enda chans att få fram en bra häst, annars blir den för dyr. Jag har inte råd att köpa en färdig talang. Allt måste klaffa och drömmen är att vinna årgångsloppen, det är ett lopp per årskull. Tolv hästar är med. Någonstans måste man sikta.