Ögonen. Det är allra första gången som mor och dotter möter Tomas Carlsson Tucans blick och de betraktar den noggrant.
– När vi stannade vid olycksplatsen befann sig Tomas i så svåra smärtor att han blundade hela tiden. Vi var hos honom tills räddningstjänsten kom. Efteråt började tankarna snurra. Vad var det vi precis varit med om? Hur gick det sedan för mannen i bilen? säger Eva Salmi, 42, och Emilia Salmi, 20, som var de första att stanna längs Smedsbyvägen när de upptäckte en rykande bil långt ute på den snöiga ängen.
Eva och Emilia sitter mittemot Tomas med varsin kopp te framför sig. De betraktar varandra i en helt annan situation än när de möttes förra gången.
– Jag hade inget minne av hur de såg ut, bara att den som stod framför mig bar något turkosaktigt plagg, säger Tomas som nu träffar sina räddare för första gången efter olyckan.
Det är en stund han väntat länge på. Han har inte kunnat glömma kvinnorna som slöt upp vid hans sida när han nästan gett upp hoppet om att överleva.
Det var annandag jul förra året och bodensaren Tomas skulle göra ett ärende i Smedsbyn. Vägen var smal och isig. När en bil kom över i hans körfält mitt i en kurva höll Tomas ut mot vägens ytterkant, fick sladd och hamnade i diket. Han försökte gasa sig upp, men vägen – och diket – krökte kraftigt och snart smällde det. Bilen slungades iväg och landade med en kraftig smäll på en åker. Där satt Tomas fast.
Hela världen var vit, det rök från bilens elektronik och Tomas kämpade med smärtor i ryggen. Benen bara brusade och han kunde inte röra sig.
– Det är inte mycket trafik längs vägen och när de få bilar som kom bara bromsade in en stund för att åka vidare gav jag till slut upp hoppet. Det var kallt ute och jag tog mig ingen vart. Var det så här jag skulle dö?
När Tomas famlat efter sin mobil en stund fann han den och med mycket möda knappade han in 112. Efter bara några minuter stod de räddande änglarna vid hans sida och tog över samtalet.
– Vi var på väg från Haparanda till Boden på en behandling när vi passerade bilen som stod långt ute på en äng. Både jag och mamma reagerade direkt och sa att vi måste stanna. Vägen är smal och det var väldigt halt, så jag kunde inte vända om förrän vi kom till en villainfart, säger Emilia som körde bilen.
Hon och mamma Eva lämnade sin bil vid vägkanten med varningslamporna påslagna och sedan pulsade de genom snön, bitvis längs bilspåren som Tomas lämnat efter sig.
– När vi kom fram var bildörren öppen. Tomas rörde på sig men var nästan helt borta. Jag började knappa in 112 på min mobil men hörde sedan att någon pratade i Tomas telefon, så jag tog över samtalet med larmoperatören, säger Emilia.
Hon fick instruktioner om att absolut inte röra Tomas och att någon skulle stå framför honom så att han inte skulle vrida på huvudet. Emilia letade fram en strandfilt ur bilen som hon kunde lägga på Tomas, som börjat bli kall.
Mor och dotter kunde se att Tomas plågades av svåra smärtor och Eva pratade hela tiden med Tomas för att han inte skulle somna. Det var viktigt, hade larmoperatören sagt.
– Vi fick hela tiden uppdateringar om hur långt borta ambulansen var. ”Nu är de 20 minuter bort”, ”nu är det 15 minuter kvar” … Jag kan säga att de var mitt livs längsta 20 minuter, säger Emilia som med bultande hjärta höll i mobilen. Samtalet med larmoperatören blev en livlina tills hjälpen kom.
Tomas säger att han kände en stor lättnad när Eva och Emilia kom.
– Jag började gråta och tänkte att nu behövde jag i alla fall inte dö ensam. Det betydde så oerhört mycket att de stannade hos mig.
Efter ett tag anslöt en granne, som med traktor plogade upp vägen fram till Tomas bil, och sedan kom räddningstjänsten och avlöste Eva och Emilia.
– När vi åkte vidare mot Boden kunde vi knappt förstå vad vi precis varit med om. Vi var chockade. Den kvällen blev jag prenumerant på NSD, för jag ville läsa om olyckan. Jag uppdaterade hemsidan om och om igen för att få veta mer, säger Eva och berättar att det som stod i nyhetsartikeln var att mannen var svårt skadad och hade körts vidare till Umeå.
Den natten kunde varken Eva eller Emilia sova, tankarna snurrade i huvudet.
– Vi har haft många sömnlösa nätter sen dess. Vi visste inte ens om Tomas hade överlevt. Inte förrän långt senare då min lillasyster som bor i Hudiksvall berättade att killen hon dejtade kände mannen som varit med om olyckan. De hade jobbat ihop i Försvarsmakten.
När Eva en kväll strax därefter fick et sms av lillasyster där hon skrev att någon snart skulle ringa henne från ett okänt nummer började hjärtat att dunka av spänning. Kunde det vara …?
– När Tomas ringde grät både jag och Emilia. Det var så otroligt skönt att höra hans röst, att han hade överlevt.
Tomas nickar och säger att de grät alla tre. Han ville så gärna prata med sina räddare, han ville tacka och höra deras version av händelsen.
Själv drabbades Tomas av en depression är han fick veta att han skulle sitta i rullstol resten av livet.
– Till en början ville jag bara hoppa ut genom fönstret. Jag ville ta mitt liv. Nu tänker jag att det värsta inte är att sitta i rullstol. Jag har haft tur som inte är död.
Eva nickar och säger att händelsen lärt henne att människan har en enorm styrka även när livet är som svårast.