Sveriges ambitioner att göra det svenska mottagarsystemet mer effektivt och humant med kortare handläggningstider, för en rättssäkrare och mer effektiv asylprocess, känns som en utopi när vi kliver in i Dana Anwar Andams rum på flyktingförläggningen i Boden.
Ett rum som han har hunnit bo in sig i under de tio år som han vistats där, men som inte tillhör honom. Rummet tillhör Migrationsverket.
– Allt jag äger finns här, det här rummet är mitt liv, säger han.
Han lever i ett vakuum sedan tio år tillbaka. Då kom han närmast från Ryssland där han levt i tio år. Ursprungslandet är Iran men det är 20 år sedan han senast stod på iransk mark.
Han väntar. För det är väntan det kommit att handla om – dag ut och dag in.
– Jag har inget id-kort eftersom jag är asylsökande, utan id-kort kan jag inte jobba och jag får inte ens öppna ett bankkonto, jag finns inte, säger han.
När han först kom till Sverige fick han flera negativa besked på sin ansökan om asyl. Efter ett antal år kan Migrationsverket öppna en asylsökandes ”fall”, så kallat case, igen. Om den asylsökande då kan komma med nya uppgifter så kan omprövningar ske. För en del sökande kan det leda till uppehållstillstånd.
Men Dana Anwar Andam har inga förhoppningar. Beskeden har varit alltigenom negativa efter ”nyöppnandet” av hans fall.
– När jag först kom till Sverige sa jag inte hela sanningen. Jag gjorde fel, och det får jag lida för nu, säger han.
I somras fick han det senaste beslutet om utvisning. Nu väntar han på att hämtas för att skickas ut ur Sverige.
– De kan komma när som helst och hämta mig. Jag sover inte på nätterna och jag är rädd när det ringer på dörren.
I ett lägenhetshus längre bort, också på Prästholmen, bor Rahim Irshad Hussain. Han har liksom Dana Anwar Andam väntat i tio år.
Under åren som asylsökande i Sverige har Irshad Hussain bott på flera förläggningar på olika orter. Åren i Sverige har präglats av ångest, oro och problem, både av psykisk och fysisk karaktär.
– Mitt huvud fungerar inte, jag plågas. Jag har glömt vem jag är, säger han.
”Det är bättre att de ger mig en dödsspruta än skickar mig tillbaka”
Rahim Irshad Hussain
– När jag bodde i Sundsvall var jag så desperat att jag ringde polisen och berättade att jag tänkte råna ICA, bara för att få kontakt, få någon form av hjälp. Jag blev omhändertagen en tid och medicinerades, men mitt liv förändrades inte, säger han.
Flykten från provinsen Baluchistan i Pakistan skedde av två skäl, både personliga men också religiösa.
Irshad Hussain berättar att han tillhör en liten minoritetsgrupp som är föraktad i hemprovinsen. Hela familjen har fått fly. Hans mamma och hans syster och två bröder bor i Australien där de kunnat bygga nya liv.
– Jag kan inte berätta för dem hur jag har det. Det är jag för stolt för, mitt liv är inget liv.
– Jag har sagt åt de svenska myndigheterna att det är bättre att de ger mig en dödsspruta än skickar mig tillbaka för att dö, under förnedring, säger han.