Tommy Hendler beskriver sig själv som en " lite nördig" järnvägsintresserad person som tycker om att diarieföra och dokumentera uppgifter om människor. Första boken sträcker sig från 1890-1945 och handlar om Haparandabanan från Boden, Övertorneå till Haparanda. Boken har tagit tre år att göra klar.
– Jag är ju pensionär så det finns tid att forska på vinterhalvåret. Vi har varit några personer som träffats i en studiecirkel genom Vuxenskolan.
I kyrkoböckerna har det varit lätt att hitta banvakter och tågpersonal för där står yrkestitlar.
– Fast man kan bara gå fram till 1945 eftersom det råder sekretess 70 år tillbaka i tiden, säger Tommy Hendler.
När det gäller Haparandabanan och även andra järnvägssträckor så låg banvaktstugorna med några kilometers avstånd emellan sig. Tommy Hendler visar upp bilder på banvaktsfamiljer och stationspersonal som står vackert uppradade framför sina bostäder och stationshus.
– Jag fascineras över vilket enkelt och tufft liv dessa familjer måste ha haft. Tänk att bo i en stuga med många barn på bara 40 kvadrat belägen på en kall myra. Många banvakter fick bara jobba två år på varje ställe innan de förflyttades över hela Sverige. Det var många drängar som tog sig an banvaktaryrket på 1890-talet.
– De blev då befriade från värnplikten för att de jobbade i statlig tjänst.
Banvaktens jobb var att cykla med en dressin och syna järnvägspåret så att inga sliprar låg fel.
– Det fanns ett system med brickor som banvakten skulle vända på under sin sträcka för att bevisa att han varit där, säger Tommy Hendler.
Banvakten skulle även hoppa av dressinen när det kom ett tåg och hälsa på lokföraren med en honnör.
– Lokföraren rapporterade in om hälsningen inte var tillräcklig bra. Banvakten hade dåligt betalt men fick vissa förmåner som en ladugård och en ko på sina ställen. Sedan var det fria resor och telefon om banvakten skulle lyssna av extratåg eller utföra vissa reparationer.
En episod som etsat sig fast var en mycket tragisk olycka som inträffade utanför Brännberg vid Alterån 1903. Banvaktare Sundberg satt och åt när han blev varse att sonen lånat dressinen och gett sig iväg på spåret.
– Det bar sig inte bättre att när banvaktaren kom till bron över ån så kom en mycket stark vindil och blåste ner son och dressinen i ån. Fadern som inte kan simma dyker i vattnet för att rädda sitt barn men drunknar medan sonen klarar sig.
Det var inte riskfritt jobb heller. Otaliga banvakter har blivit överkörda av tåg i begynnelsen.
– Det kan man förvånas över då det bara gick några tåg per dygn och hastigheten på den tiden var lägre än i dag. En teori kan vara att banvakterna tittade för djupt i flaskan då jobbet var kallt och ensamt.
Flera av banvaktstugorna försvann på 30-talet när järnvägsbanan synades med maskiner istället för banvakter. Dessa togs helt ur SJs verksamhet i Sverige 1962. Tack vare Tommy Hendlers böcker bevaras en del av historien. Bok nummer två som redan påbörjats handlar om malmbanan med start i Luleå ändå upp mot Riksgränsen och tredje boken berör stambanan från Boden till Långsele.
– Det vore kul att lägga ut böckerna på nätet för att fler ska kunna läsa dem. Jag hoppas också att folk öppnar sina fotoalbum och hör av sig till mig så dokumentationen kan fortsätta, säger han.