Martha kom till Sverige från Armenien tillsammans med sin man och treåriga dotter 2006. Hon upptäckte att hon var gravid och för fyra år sedan födde hon en son.
- Jag drabbades sent i graviditeten av graviditetsdepression som blev värre efteråt.
Marthas man lämnade henne och barnen någon månad senare och då förvärrades hennes depression. Det blev till slut nödvändigt med slutenvård på sjukhus och den psykiska ohälsan ledde till att barnen omhändertogs i fosterhem.
- Familjen där de bor är jättebra och vi har fin kontakt. De har gett mig och barnen mycket stöd och jag har också bott med dem tidvis.
Orolig
Martha har en traumatisk bakgrund där hon bland annat genomlevde den kraftiga jordbävningen 1988. Hon har varken familj eller vänner kvar i hemlandet och fasar inför att tvingas återvända i sitt tillstånd.
Hon berättar att maken misshandlade henne när hon var gravid och även efter förlossningen då hon försökte skydda sig och barnen. Martha har varit inlagd i omgångar och varit självmordsbenägen.
- Jag har haft sporadisk kontakt med barnen. Ibland har vi träffats en gång i veckan och ibland har det gått längre tid mellan det jag träffat dem. Jag vill må bättre så att vi kan bygga upp en nära relation. Jag vill att vi blir en familj, säger hon.
Hon är orolig för att barnen mår dåligt på grund av situationen men är tacksam över familjen som tar hand om dem.
Helsvenska
- De har det så bra där som det går under omständigheterna. Men min dotter har börjat kissa i sängen och jag oroar mig hela tiden för hur det ska bli för dem. Vad händer med dem om jag måste läggas in på sjukhus i hemlandet?
Hon säger själv att hon är medveten om att hon och barnen inte har en stabil och nära relation eftersom hon mått så dåligt i perioder. Och det gör också att återvändandet till hemlandet är ännu mer skrämmande.
- De har ju i princip vuxit upp i den familjen och vi jobbar på att få den relation som jag önskar att vi skulle ha. Men de är ju helsvenska. Sonen är född här och har bott hela sitt liv i Sverige och min dotter har inga minnen från Armenien. De kan inte ens prata armeniska eftersom jag inte får prata med dem på hemspråket.
Familjehemmet bekräftar det Martha berättar.
- De är helt integrerade i det svenska samhället och i sådana här fall måste man se till barnens situation i första hand. När det tar så många år känns det inte som om man gör det, säger pappan i familjen.