Sara letade länge efter de tuffaste bergen att klättra på. Här är hon i Banff nationalpark i kanadensiska Klippiga bergen.
Sara Lindström var egentligen en försiktig tjej som växte upp med mamma, pappa, storebror och lillasyster i Sävast. I väntan på att komma underfund med vad hon ville plugga skulle hon ge sig ut i världen och bo i en storstad.
– Jag åkte till New York för att hälsa på hos en vän. Tre veckor räckte för att jag skulle inse att stora städer, med dess larm och alla människor, inte var för mig. Jag är en känslig själ och mådde inte bra av det.
Nästa resa gick till Arizona, där Sara arbetade som volontär för en naturskyddsorganisation.
–Visst var jag nervös men hjärtat skrek att jag MÅSTE.
Det blev tre omvälvande månader i storslagen natur. Mellan projekten som volontär resten hon runt och upptäckte platser som Nevadas öknar och Kaliforniens berg.
– Jag blev helt såld på att tälta och bo i vildmarken, att leva enkelt utan vatten och el. Jag var 19 år och en längtan efter allt vildare platser väcktes.
Sara var fortfarande inställd på att hon en dag måste plugga, skaffa jobb och landa i en vanlig vardag. Men först skulle hon ge resandet tre år. Det blev år av kortare jobbperioder i Sverige varvat med resor till bland annat Nya Zeeland, Asien och olika platser i Europa.
Sedan satte hon sig i skolbänken. Hon pluggade geografiprogrammet och fick SIDA-stipendium. Sara gjorde fältstudier i allt ifrån Östra Afrika till Sri Lanka innan hon fick ett sommarjobb på Trafikverket.
– När det tog slut kände jag starkt att kontorsjobb absolut inte är min grej.
När Saras pojkvän gjorde slut bestämde hon sig för att göra en sista stor resa innan hon skulle landa och bli ”seriös”.
Med sina sparslantar köpte Sara en enkel biljett till Peru för att under elva månader ta sig från Lima via landväg och båt till Kanada.
En dag stod hon på en strand i Nicaragua och tittade ner på sina trasiga och smutsiga skor och insikten slog henne:
– Jag vibrerade av lycka och tänkte att jag äger så lite, men lever min dröm och har aldrig varit lyckligare. Det är det här jag vill göra, så varför skulle jag åka till Sverige och söka ett jobb som jag inte ens vill ha?
Där och då bestämde hon sig för att fortsätta leva på sitt sätt så länge det var möjligt.
– Jag reste planlöst, träffade härliga människor, lärde mig spanska, bodde hos lokalbefolkningen och fotade.
När Sara kom över från Mexiko till USA köpte hon en billig bil som hon sedan sov och färdades i under resten av resan. Målet var Kanada och när hon körde in bland Klippiga bergen överväldigades hon av känslan av att ha varit där förut.
– Hade jag levt där under ett annat liv? Jag visste att det var här jag ville vara.
När Sara reste till Kanada nästa gång var det för att stanna. När hon väl tagit ut riktningen för hur hon ville leva föll många pusselbitar på plats.
– Dörrar öppnade sig och jag blev erbjuden drömjobbet hos ett stort resebolag. Jag bodde i Kanada under ett par år men reste till Europa och andra delar av världen för att fota olika destinationer och åt resebolaget. Däremellan var jag ledig och ägnade mig åt det jag älskade mest – att utforska de vildaste platserna, att åka skidor och framför allt att klättra på utmanande platser.
Sara levde för bergen och blev allt extremare i sina äventyr.
– Jag besteg bergstoppar och åkte nedför på skidor och jag klättrade längs riktigt stora klippor. Ju extremare desto bättre.
Mellan varven åkte hon på nya äventyr i både Nya Zeeland och i franska alperna. Det var där hon precis dumpat klättringsgrejer och skidor när hon tog en avstickare för att jobba i Spanien. Sedan skulle hon tillbringa ännu en vinter i Chamonix. Då slog pandemin till.
– Jag bodde hos vänner på Teneriffa och trots att vårt hus låg helt isolerat i bergen så patrullerade den spanska polisen för att kontrollera så att vi inte gick ut. Vi fick inte ens gå i skogen och då kände jag att jag måste åka hem.
Sara lyckades krångla sig hem genom flera flygbyten. Men hur skulle det kännas att bli fast i lilla Boden igen? Hemorten som hon lämnat för de stora äventyren.
– Istället för att känna panik infann sig ett otroligt lugn. All stress jag tidigare känt över att det alltid fanns någon bättre plats att vara var som bortblåst och jag kände mig närmast euforisk.
Sara lever enkelt i det lilla gårdshuset som saknar vintervatten.
Sara flyttade in på gården som från början varit hennes mormorsmors hem och ärvts på mödernet i generationer. Här tillbringade hon sin barndoms somrar, här lekte hon vid den stora sjön nedanför gården och härifrån har hon många fina minnen.
Gården är omgiven av skog och ängar och vid sjön har en fiskebod inretts till bastu. Gårdshuset, som varit Saras hem i mer än två år saknar vintervatten och är bara 37 kvadrat stor, men Sara saknar ingenting.
– Jag hämtar vatten när jag gör ärenden i stan och har en eldusch som funkar bra. Det är magiskt att stå ute under stjärnorna och duscha. Jag kan höra mig själv i tystnaden. Jag åker skidor från gården och paddlar i sjön. Jag bor mitt i naturen som jag älskar.
Eftersom Saras levebröd var att fota resedestinationer i världen tog alla uppdrag slut i samband med pandemin. Nu gällde det att hitta andra vägar till försörjning.
Återigen öppnade sig nya dörrar när de som mest behövdes.
– Jag jobbade med inspelningarna av Robinson i Haparanda. Det har i sin tur gett mig fler filmjobb. Jag har också börjat fota för mindre, lokala turistföretag och jag håller egna fotokurser, berättar Sara och säger att det känns rätt i hjärtat att jobba för ett mer hållbart resande och ekoturism.
Sara Lindström är fotografen som reste runt i världen. Nu har hon landat i den lilla byn utanför Boden.
För ett par veckor sedan hade Sara en fotoretreat i Råneå älvdal tillsammans med ett gäng tjejer från hela landet.
– Vi hade till och med en deltagare från Danmark. Vi fotograferar, sitter vid elden, vandrar i skogen, beundrar stjärnhimlen, badar i badtunna och äter gott. Det är mer retreat än workshops.
Sara säger att det inte är skrivet i sten att det är just så här hon ska leva resten av sitt liv, hon kan mycket väl vara på Svalbard om en vecka. Kärleken till Kanada finns kvar och till hösten hoppas hon återse landet efter mer än tre år.
– Under de senaste åren har jag ägnat mig åt en inre resa, men insikten som jag fick som 25-åring, på stranden i Centralamerika, bär jag med mig för alltid. Det är du själv som designar ditt liv!