–Jag har målararm.
Ingela Hardin har visat vägen upp för trappan till Pelles Patinamuseums övervåning. Hon har under en tids intensiva kvällar och nätter hjälpt till med att färdigställa sambon Pelle Brännströms stora projekt och dröm, ett samlarmuseum. Nu är det klart och även om armen är något överansträngd är hon stolt och glad över att museet äntligen öppnat.
Pelle Brännström har samlat på prylar i hela sitt liv. Pojkrummet var fullt och särskilt sugen på att rensa bland bråtet var han inte. Inte nu heller. Och det är all tänkbar 1900-tals nostalgi som möter besökaren i dörren, även om fokus är på mopeder.
–Jag samlar på gamla grejer och de gör ingen nytta i någon boda. Här kan folk komma och kolla. Museet ska väcka minnen till liv. Det är som när man lyssnar på en skiva från när man var liten och plötsligt får bilder i huvudet, säger Pelle Brännström.
Det stora rummet är en del av ett 105 år gammalt hus beläget bakom retro caféet. Inskrifter i väggarna från när huset var så gott som nytt finns bevarat och det knarrar lite i trappan. Det första som möter besökaren är ett inglasat skelett iförd tidsenlig klädsel. Skelettet sitter på en cykel som råkar vara det äldsta föremålet på museet och den första motoruppfinningen i världen. Spotlights och industrilampor lyser dramatiskt upp skelett, mopeder och de andra föremålen.
–Jag ville få fram lite Familjens Adams känsla, säger han.
Något som var viktigt i uppbyggnaden av museets montrar och miljöer var att bara använda sig av återvunnet material. Pelle Brännström är en mångsysslare som med egna händer fixar det han behöver. Och han tycker att folk slänger i onödan.
–Jag börjar lipa varje gång jag är på soptippen. Det snörs för mycket. Det tar förstås mer tid när man till exempel ska rensa bort gammal spik, men då kan man lyssna på radio och spikrensa samtidigt.
Museet är delvis indelat i små sektioner. På ett ställe står campingutrustning, tvärs över rummet är verkstadsdelen och så finns skomakarens lilla krypin. Bland annat. Just skolagning har Pelle Brännström inte sysslat med men då och då behöver ju en sadel lagas. För det här museet är inte bara till för att tittas på, här ska miljöerna brukas.
–Jag gillar inte kulisser. Det roligaste är när man får fixa till och det utvecklas. Jag pallar inte när det står still.
Nästa sommar öppnar Patinamuseets nedervåning. Där ska gamla bilar, motorcyklar och skotrar ställas ut.