Lili-Marie Lundströms mål efter ridolyckan var att komma upp i sadeln igen. "Förr gick jag två mil med hunden, det kan jag inte längre. Men jag kan rida samma sträcka", säger hon.
Vi befinner oss i Bredåker där fyra islandshästar betar i hagen på Lili-Marie Lundströms gård. Ett stall, ridbana, hästar som syns från huset: en dröm som blev sann för en liten hästtokig flicka som växt upp på gården.
En vissling, och så kommer nytillskottet Vilhjálmína galopperandes för att få lite gos. Hon är det femte fölet som Lili-Marie Lundström fött upp och som hon kommer behålla trots att tanken från början var att sälja henne.
Det var den 10 juni 2016 som för evigt förändrade Lili-Marie Lundströms liv. Hon skulle ta en ridtur med sin unghäst som nyligen blivit inriden. I efterhand är det lätt att se att det var flera saker som påverkade hästen. Lili-Marie Lundström, som fått ett glädjande besked om att få hjälpa till på Islandshäst-SM, hade för ovanlighetens skull telefonen med sig. Efter samtalet satte hon telefonen i bakfickan, vilket hon normalt aldrig gjorde. Dessutom kom en traktor körandes med en vagn efter sig som skramlade väldigt mycket. När telefonen samtidigt ringde, blev hästen jätterädd, berättar hon.
– Han bara bockade iväg, det gick inte ens fort. Men jag ramlade av och landade väldigt hårt på rumpan, där det varit ett gammalt skyddsrum. Huvudet tog inte i, jag var inte ens smutsig på ryggen. Men jag kunde inte resa mig och jag tog mig ingenstans.
Hennes granne hade sett olyckan och ringde ambulansen som tog henne till Sunderby sjukhus. Det var kaotiskt på akuten den eftermiddagen, minns hon. Hon fick veta att hon hade flera bäckenfrakturer och fraktur på en ländkota. Hon blev kvar på sjukhuset tills hon kunde stå upp och ta sig fram med rullatorn. Olyckan gav henne en permanent nervskada och ständig smärta.
– Det är en nervsmärta som trotsar det mesta.
Hon får inte heller bära tunga saker.
– Som tur är har jag en förstående arbetsgivare så jag har fått en ergonomisk arbetsplats och en liten söt tantkärra som drar min dator och pärmar.
För att underlätta återhämtningen flyttade hennes särbo Stefan in och de skaffade en hund som hon kunde promenera med. Läkarna hade varit tydliga med att hon inte kunde rida på minst ett halvår.
– Jag har hanterat både glädje och sorg med att rida. Är jag glad rider jag ut i skogen och bara njuter. Har jag varit ledsen har jag gjort likadant. Min mamma gick bort en månad efter olyckan och jag stod här med rullatorn och var så arg för att jag inte kunde hantera motgångarna, jag visste inte hur jag skulle göra när jag inte kunde ta mig ut på hästryggen.
All rehabilitering gick ut på en sak: att komma upp i sadeln igen. Hon åkte på ridkurser utan att rida för att vara med, umgås med alla vänner och hästarna. Trots den otäcka olyckan var hon fast besluten att rida igen.
Unghästen hade hon lämnat till utbildningsanläggningen Wången i Jämtland och det slutade med att hon sålde honom till dem, eftersom hon kände att de inte passade ihop.
– Tanken var ju att ta hem honom när jag var frisk men det gick inte, han exploderade så fort jag satt upp. Min egen tolkning är att han var traumatiserad efter det som hänt oss och han återupplevde det som hänt med mig. Det är första och enda gången jag sålt en häst och jag grät hela vägen hem.
Hon blev rädd för att rida och ramla av igen och behövde hjälp på traven föra att komma vidare – för upp i sadeln skulle hon. Den kände ridinstruktören och terapeuten Haffi Gíslason arbetade med henne, gav henne verktyg och instrument till att våga provocera sig själv, berättar hon. Vänner slöt upp och gick bredvid när hon skulle rida.
– Ibland har jag fått ont och inte kunnat rida, ibland har jag blivit rädd och det har bara låst sig. Då är det guld värt att ha människor runt omkring som är toleranta och har förståelse. Min sambo har stått vid ridbanan många timmar när jag känt mig osäker.
Mannen i hennes liv – förutom Stefan – är islandshästen Gorm, en "vansinnigt snäll och tolerant" gentleman.
– Efter olyckan har jag inte riktigt full styrsel på höger sida så jag tappar balansen då och då. Han är så snäll så han bromsar in så jag kan kravla mig upp igen. Ramlar jag av så stannar han och väntar tills jag ställt mig upp och sopat av mig.
Lili-Marie Lundström med islandshästarna Gorm och Vilhjálmína.
Lili-Marie Lundström hemma på gården i Bredåker.
Gorm är islandshästen som gjort att Lili-Marie Lundström vågar rida igen. Att hon inte skulle rida är otänkbart. "Men jag har skyddsväst numera, det hade jag inte innan", säger hon.
Vilhjálmína är ganska busig och håller igång de äldre hästarna.
Fölet Vilhjálmína och stoet Sol som är extramamma till det busiga fölet.
Fölet Vilhjálmína, döpt efter den isländske polarforskaren Vilhjálmur Stefánsson och innehållandes alla bokstäver i barnbarnens namn, är Lili-Marie Lundströms framtidshopp. En liten söt isabellfärgad flicka med bus i blicken.
– Målet är att hon ska bli min ridhäst i framtiden. Jag ska göra mitt bästa för att kroppen står mig bi. Jag har ingen längtan efter något annat.
Kärleken till hästarna är större än rädslan och smärtan och för Lili-Marie Lundström finns inget annat. Även om en ridolycka förändrade hennes liv.
– Människor som inte känner mig så väl har frågat om det inte är dags att sluta nu. För dem som är närmast mig kom det aldrig på frågan. Mina barn ställde krav att jag använder säkerhetsväst och det gör jag nu. Inte innan, jag tänkte, vad kan hända, jag rider en islandshäst? Men nu vet jag.
Hon klappar om Vilhjálmína, framtidsflickan.
– Tiden är ju egentligen före och efter olyckan. Men jag vill inte att skröpliga jag ska bli min identitet, min identitet är ridtjejen. Förr gick jag två mil med hunden, det kan jag inte längre. Men jag kan rida samma sträcka.