Det är en sommarkväll i Boden när Conny sätter sig ner och väntar. Mitt på tågrälsen. Han har hörlurarna på sig och har bestämt sig för att sluta leva. Han är närvarande samtidigt som allting känns insvept i en dimma.
Hur länge han sitter på tågrälsen vet han inte. Det kommer inget tåg och till slut reser han sig upp och går därifrån. Han känner ingen glädje över att livet kommer att fortsätta utan bara misslyckad över att inte ha lyckats.
Vi förflyttar oss framåt några år. Det är den 18 december 2023 och årets sista kommunfullmäktigemöte i Boden. Punkt 13 i ärendelistan hade precis avhandlats. Den om kommunens handlingsplan gällande psykisk ohälsa och suicidprevention. Det är då Conny bestämmer sig. Han ska göra någonting som aldrig tidigare gjorts i Bodens fullmäktigesal.
Som gruppledare för Vänsterpartiet går han upp i talarstolen och yrkar bifall till kommunstyrelsens förslag. Men han stannar inte där. Conny fortsätter med att berätta om sin psykiska ohälsa och att han fått söka hjälp för sina självmordstankar. Flera gånger.
Hela fullmäktigesalen lyssnar spänt.
Conny blev politiskt aktiv som 18-åring. Som 26-åring blev han ordförande för Vänsterpartiet i Boden och vice ordförande för Vänsterpartiet Norrbotten. Conny satt även i partiets distriktsstyrelse under en period och i dåvarande tillväxtnämnden i Boden.
I kommunvalet 2018 kom Conny på femte plats på vänsterpartiets vallista och fick rollen som ersättare i kommunfullmäktige. I kommunvalet 2022 blev han framröstad av medlemmarna som nummer ett på fullmäktigelistan.
Politiken är fortfarande intressant och viktig för Conny.
– Möjligheten att kunna förändra och att få företräda alla väljare som valt att rösta på Vänsterpartiet känns stort för mig, säger han.
Conny upplever att bodensarna är politiskt intresserade och bra på att ta kontakt med de styrande i kommunen.
– Det är ganska många som skriver till mig eller stoppar mig på stan för att prata politik.
Efter att Conny gjort sitt personliga uttalande på kommunfullmäktigemötet fick han beröm från politikerna. Många tyckte det var starkt att han vågat vara så personlig och öppen med sina psykiska problem.
– Jag har nog aldrig fått så många kramar från Socialdemokraterna, säger Conny.
Han skrattar lite försiktigt. Conny utstrålar vänlighet och värme. Omtänksamhet.
Hemma i det röda radhuset har han dukat fram bullar och det doftar av nybryggt kaffe. Här bor Conny med sambon Evelina och barnen Ronja 3,5, och Björn snart tre veckor.
Ingenstans syns det att Conny bär på ett stort mörker.
– Jag var bara tio år gammal när jag försökte ta livet av mig första gången. Mina föräldrar hade precis gått igenom en skilsmässa och det var väldigt tungt för mig just då.
Conny berättar hur han dunkade huvudet stenhårt mot en vägg.
– Egentligen började jag må dåligt redan i åttaårsåldern när jag fick min diagnos för reumatism. Så min ohälsa hade redan pågått en tid, säger han.
Från början fick Conny hjälp via barn- och ungdomspsykiatrin. Det fungerade inte. Conny hade känslan av att det var mer fokus på att lösa föräldrarnas skilsmässa än att hjälpa honom.
– Man förutsatte att jag mådde dåligt på grund av skilsmässan och tänkte inte alls på att det kanske berodde på någonting annat. Så här i efter hand var skilsmässan bra för att mina föräldrar fick det mycket bättre, men jag har fortsatt att må dåligt.
Skoltiden blev tung för Conny som var sängliggandes stora delar av gymnasietiden. Han kunde inte hantera självmordstankarna på samma sätt som han kan i dag. Han blev rädd och isolerade sig.
De mörka tankarna har alltid funnits där, även under ljusa perioder i livet. Ångestkänslor som försvinner när tankarna på självmord tar över.
– Man gör upp planer i huvudet på hur man skulle genomföra det, hur många problem det skulle kunna lösa för mig. Men just nu brukar det sluta med att jag börjar tänka på mina barn och hur de skulle klara sig utan sin pappa, säger Conny.
Han tystnar och tittar ner i köksbordet.
– Nu blev det känsligt, säger han ursäktande.
Ångesten är någonting osynligt som trycker ner honom i sängen och gör det omöjligt för honom att stiga upp. Han kan bli liggandes i flera timmar. Han har inte lyckats komma på något sätt att ta sig ur mörkret när det sköljer över honom.
De mörka tankarna gör honom trött och utmattad.
– Jag får helt enkelt härda ut tills det går över, säger han.
Conny tar ett djupt andetag innan han fortsätter.
– Jag har levt med det här så länge och är inte längre rädd. Och det är ju lite skrämmande på sitt sätt, att man inte är rädd för självmordstankar. Det förstår jag ju.
När Conny mår fysiskt sämre på grund av sin reumatism så mår han psykiskt bättre. Det blir mer fokus på den fysiska smärtan i stället för den psykiska. Han har sedan flera år stöd och hjälp från psykiatrin. Conny har diagnostiserats för GAD, generaliserat ångestsyndrom och står i kö för fler utredningar. Han tar dagligen medicin mot depression.
– Jag har ett team runt mig sedan fyra år som jobbar med min psykiska ohälsa. Man har redan utrett mig för diverse saker som autism, adhd och många andra diagnoser som jag uppenbarligen inte har, säger han.
Ett annat viktigt stöd är Connys syster. Någon han alltid kan ringa när det är som mörkast. Någon som förstår och som inte blir rädd.
– Annars är rädsla och chock en naturlig reaktion om någon närstående berättar att han eller hon vill försvinna. Det är en förklarlig reaktion eftersom många tänker på sina familjesituationer och hur den kommer drabbas. Men den som lever med självmordstankar kan också tänka ur ett familjeperspektiv, att familjen kommer få det så mycket bättre när man är borta.
Känns dina erfarenheter som en börda som du kommer bära med dig hela livet?
– Ja absolut, men jag vill inte ha det på något annat sätt. Självklart var det inte bra att jag satt på tågrälsen, det kommer jag aldrig någonsin påstå. Men jag har det med mig och jag är den jag är på grund av den händelsen. Jag vet hur man mår när man är på botten.
Tror du att du kommer bli helt frisk från din psykiska ohälsa?
– Mitt mål just nu är att få ner självmordstankarna till ett minimum så att jag kan fungera så bra som möjligt i vardagen. Kan jag ha självmordstankar bara tre gånger per dag så är jag glad.
Hur är det när det är som sämst?
– Då är det ett konstant malande av tankar i timmar i sträck. Vilket sätt man ska använda, vilka som kommer hitta mig.
Vad ska en anhörig till någon med psykisk ohälsa tänka på?
– Att vara lyhörd och att inte bli rädd. Rädslan kan framkalla ett aggressivt förhållningssätt. Att man till exempel får höra att någon vill ta livet av sig och då kommentera med ”att ta självmord är det mest själviska man kan göra." Den kommentaren är verkligen en dolkstöt i bröstet på någon med självmordstankar.
– "Ryck upp dig" är en annan kommentar som man ska låta vara osagd.
Har du funderat på att jobba aktivt med det här för att hjälpa andra?
– Jag vet inte om jag hade orkat lyssna på andras självmordstankar. Jag tror inte jag hade vågat det. Det kanske hade blivit för mycket för mig. Det hade kunna trigga någonting hos mig.
Vad är ditt råd till någon med självmordstankar?
– Om det är akut, ring 112 och be om hjälp. Om det är så att du har tankar på självmord men känner att det är ingenting du kommer att göra nu, men kanske i framtiden, ring självmordslinjen och be om hjälp. Sedan finns det även chattar man kan vända sig till. Det är professionella människor man som får kontakt med, de vet vad de pratar om.
Hur tänker du på framtiden?
– Just nu försöker jag ta dag för dag, ingenting mer. Jag känner hur jag mår just den här dagen och försöker jobba utifrån det, sedan får framtiden utvisa vad den har att ge mig.
Vad betyder familjen för dig?
– Allt. Det är ju faktiskt de som räddat mig många gånger.
Conny träffade Evelina kort efter händelsen på tågrälsen. Han beskriver det som en vändning i livet. I dag är de förlovad och hos Conny finns tankar på ett bröllop.
– Det blir det nog så småningom. Om inte Evelina har ångrat sig, säger han och ler.
Psykisk ohälsa är i de flesta fall en osynlig sjukdom, menar Conny. Många mår dåligt innerst inne men lever ett liv som alla andra med jobb, familj och fritidsintressen. Ett liv som hade kunnat vara bättre.
– Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra att söka hjälp, säger han.