Katarina Lindgren och Thórdis är ute och strosar på ängen.
Vi träffar Katarina Lindgren på hennes hästgård i Heden, några få kilometer utanför Boden.
Solen strålar över Heden och vi får ett varmt mottagande av före detta rådmannen vid Luleå tingsrätt Katarina Lindgren.
– Välkommen hit, säger hon och visar upp ett leende.
Gården är stor, den går från byvägen ända ner till Hedavan, en vik av Luleälven, bara ängen där hästarna strosar är på drygt tio fotbollsplaner, därtill kommer ekonomibyggnaden, en bagarstuga, ligghallar och andra mindre byggnader.
Gården har gått i arv i flera generationer och började med att hennes morfars pappa lade grunden till hemmanet och byggde huset som i dag är Katarina Lindgrens bostad. Gården vittnar starkt om Katarina Lindgrens stora intresse för islandshästar, på gården finns också en hund vid namn Sindri.
Vi sätter oss vid bordet i en tillbyggnad till bagarstugan med en bedårande utsikt över hästhagarna och Hedavan.
Vi blir bjudna på kall dryck och isländsk lakrits, bland annat.
Den före detta rådmannen, med många år som domare vid Luleå tingsrätt, ombes att berätta hur allting startade.
– Jag växte upp på Mjölkudden i Luleå. Gick på Mjölkuddsskolan och Tunaskolan bland annat. Därefter blev det gymnasiet, naturvetenskapliga linjen på Hermelinsskolan. Under gymnasietiden jobbade jag på försäkringsbolaget Skandia under loven och ett år efter gymnasiet. Under den här tiden visste jag verkligen inte vilket yrke jag ville satsa på så jag åkte till Uppsala och skrev in mig på universitetet för att läsa juridik. Det här var 1975.
Så då flyttade du till Uppsala?
– Jag bodde ett och ett halvt år i Uppsala innan jag återvände till Luleå för att sedan läsa juridik på distans. När jag inte studerade jobbade jag hos Kriminalvården, jag hann till och med att jobba på Vita Duvan och sedan på häktet i Luleå.
Vad gjorde att du bestämde dig för juristyrket?
– Jag har alltid varit samhällsintresserad men det kanske har spelat roll att min pappa Arne var polis och som senare blev säpochef för Norrbotten och Västerbotten - kanske!
Trots att Katarina Lindgren gått i pension hoppas hon in som domare mellan varven.
Att till slut bli domare, eller rådman som det heter, är inte gjort i en handvändning. Katarina Lindgren berättar att hon till en början tänkte bli åklagare men gjorde ett lappkast och, kort beskrivet, gick den långa domarutbildningen via hovrätten i Umeå, hon blev hovrättsfiskal, fiskal i tingsrätten, bland annat i Piteå för att sedan 1992 starta sin domarbana som rådman vid Luleå tingsrätt. Katarina Lindgren arbetade också några månader på advokatbyrå men säger att det inte var "hennes grej".
Du var första kvinnliga rådmannen vid Luleå tingsrätt, en pionjär med andra ord. Hur var det?
– Jag var inte bara den första kvinnan, jag var också den enda rådmannen vid Luleå tingsrätt ända till rådman Ann-Christine Johansson kom till tingsrätten och det gjorde hon i samma veva jag gick i pension, 2018.
Du var alltså enda kvinnan bland en drös med män, hur var det?
– Inga problem, jag hade ett bra stöd från mina kollegor. Jag hade bland annat jättebra stöd från förde detta lagmannen Hans Brusewitz och nuvarande Erik Graeske. Sedan hade jag ju rådmanskollegan Lars-Göran Östlund, en superbra kollega och vän som tyvärr gick bort alldeles för tidigt.
Okey, du har haft många i media uppmärksammade rättegångar. Finns det någon du minns speciellt?
– Jo, det är flera. Brott där barn är offer lever ofta kvar, dom minns jag länge. Andra är mordet på Vatchareeya Bangsuan och mordet på en ung man utanför en krog i centrala Piteå där två män var åtalade. Jag tänker ibland på att det är så många liv som förändras vid tragiska händelser och det går så snabbt, det gäller inte bara brottsoffren utan även anhöriga kring offren och gärningsmän.
Jag (undertecknad) har träffat Katarina Lindgren otaliga gånger å tjänstens vägnar. Hon som rådman/domare i tingsrätten och jag som journalist från åhörarplats. Vi har också pratat i telefon flera gånger då jag har haft frågor om juridiska spörsmål, saker jag inte har förstått. Trots att hon bara timmarna innan mitt telefonsamtal haft att göra med våldsamma typer och gråtande offret har Katarina Lindgren alltid haft tid att fylla i mina brister i den juridiska djungeln.
– Men det är viktigt att det blir rätt. Ibland händer det att det blir fel i media och det är inte bra.
Flera åklagare och advokater har berättat för mig att dina rättegångar är "effektiva, du gillar inte onödigt tjafs", vilket jag själv kan skriva under på?
– Det kan väl stämma, säger hon och ler.
Katarina berättar att före detta överåklagare och experten Sven-Erik Alhem skrev under Vatchareeya-rättegången att hon var lugn, saklig, lågmäld och återhållsam. Det fick Katarina Lindgrens kollega Benny Wärnqvist att reagera blixtsnabbt.
– Det var tidigt på morgonen efter första rättegångsdagen som jag fick ett sms av Benny. "Är du sjuk", stod det i meddelandet. Jag ringde Benny och frågade vad han menade. Då läste han upp det Alhem skrivit. Jag har väl aldrig varit känd som att vara lågmäld och ha något större tålamod.
Har du, i någon roll som rådman, upplevt hat och hot?
– Nej, aldrig. Klart att folk har synpunkter men längre än så har det aldrig gått.
Fördelar och nackdelar med jobbet som domare?
– Den ena dagen är inte den andra lik, och det är väl en fördel. Sedan är det krävande och stressigt mellan varven. Det är inget jobb för den som söker bekräftelse och man får sällan feedback, sällan några klappar på axeln. Man måste vara trygg i sig själv och lita på det man gör.
Hur mycket pensionär är du, jag har info att du fortfarande jobbar lite?
– Ja, ibland hoppar jag in som domare i Hovrätten, senaste fallet var överklagan i mordbranden i Kitkiöjoki. Jag jobbar även en del åt tingsrätterna i främst i Norrbotten och Västerbotten.
Har du någon gång begått något brott, medvetet eller omedvetet?
– Räknas trafikbrott, som fortkörning, frågar hon.
Nej, det räknas inte!
– Då är svaret nej.
Du har totalt elva islandshästar varav fem hemma på gården. Två egna islandshästar som bor i Gävletrakten och fyra som du är delägare i. Räcker det inte med en eller två?
– Islandshästar är som med jordnötter, det räcker inte med en. För många räcker det med en.
Varför är inte alla hästar hemma i Heden?
– Jag har två egna i Gävletrakten, ett avelssto och en unghingst. Dom fyra som är jag delägare i står hos den andre delägaren Jamila Berg som bor i Gävle och det är fråga om hästar vi har fött upp tillsammans, den äldsta är fem och den yngsta är årets föl. Förutsättningarna att driva avel är bättre i Gävle än i Boden. Tillgången till hingstar är större och där finna bättre möjligheterna att få kvalificerad veterinärvård när allvarliga saker händer.
Islandshästen beskrivs som uthållig, pålitlig, modig, stark, robust, arbetsvillig och temperamentsfull. Jag tycket det låter som en beskrivning av Katarina Lindgren?
– Hahaha, jaa, det kan väl stämma, säger Katarina Lindgren och har lite svårt att sluta le.
Hur startade ditt intresse för just Islandshästar?
– Har alltid varit intresserad av djur och speciellt av hästar. Jag hade en dröm om att ha en egenhäst av någon mindre ras. När jag sedan stötte på islandshästarna var det kört. Storleken, temperamentet, gångarterna, avgjorde saken. Förutom de mer kända gångarterna skritt, trav och galopp behärskar islandshästen också tölt och flygande pass. Islandshästar är lätt att ha och dessutom är islandshästvärden mycket trevlig.
Midur, var är det?
–Det är namnet på en förening som jag har varit med att startat och är ordförande i sedan antal år. Medlemmarna finns främst i Norrbottens kustland. Föreningen ordnar bland annat tävlingar på Bodentravet.
Har du, eller har haft, andra idrottsintressen?
– Jag är allmänt idrottsintresserad. Det var mycket ishockey ett tag då min brorson Viktor Lindgren spelade, både när han spelade i Luleå hockey, Rögle och Boden. Men visst, det har varit mycket häst som verkar vara genetiskt betingat i släkten. Min pappa var också hästintresserad, men främst av trav och min mamma kommer från en släkt med många hästmänniskor.
Det verkar som att du har fullt upp, trots pensioneringen?
– Det kan man säga. Mina kompisar brukar fråga varför jag varje sommar plockar fram trädgårdsmöblerna när jag aldrig har tid att sitta där. Förutom hästarna och hunden ägnar jag en del tid åt mina odlingar av olika sorters bär, grönsaker och blommor.
Okey, du hoppar fortfarande in i rättssalen när det behövs, du är ordförande i Midur och du har många islandshästar, är det något mer du är sysselsatt med?
– Jag är byaålderman här i Heden. Vi har möten med jämna mellanrum, anordnar vissa aktiviteter, och verkar för byns bästa i många frågor.
Okay, sista frågan, vad gör du om tio år?
– Jag bor förhoppningsvis kvar här i Heden, kanske med någon avelshäst på gården.