För en tid sedan publicerade vi en artikel, att personal larmat Bodens kommun om allvarliga missförhållanden på det privata äldreboendet Björknäsgården. Bilagt till den skrivelsen fanns detta meddelande från arbetsgivaren Norlandia.
Vi har i ett antal artiklar beskrivit förhållandena på Björknäsgården, som kritiserats av Inspektionen för vård och omsorg, anhöriga och nu senast av personal, som skickat en lång skrivelse till kommunen som vi nyligen sammanfattade i en artikel. Även Kommunals ordförande, Anna-Karin Nylund, uttalade sig då och uppgav att de vill, men inte får besöka boendet.
Efter den senaste publiceringen kontaktade sex-sju anställda på det kritiserade beondet oss för att ge sin version. De uttalar sig anonymt och uppger, att de representerar personal på fem av boendets sju avdelningar. De framhåller att det inte finns någon tystnadskultur.
– Enligt tidningen så tar vi tabletter, man fick uppfattningen att all personal tar medicin och att vi är en sekt här. Jag får säga vad jag vill och det stämmer inte att facket inte får komma hit. Inget stämmer.
Angående medicin som försvinner så fanns bifogat till skrivelsen som personal skickat till kommunen meddelandet:"Signering av vidbehovsmedicini!" Där framgår, att "vi har märkt att mängderna på vidbehov medicin inte stämmer" samt att flertalet av dessa är narkotikaklassade. När det saknas tabletter inleder arbetsgivaren en utredning och om detta sker vid upprepade tillfällen kommer det leda till polisanmälan.
– Vi delar alla samma åsikt, som XX (se talminus ovan reds. anm.) Vi känner inte igen bilden. Jag kommer från demensavdelningen. Jag och mina arbetskollegor är arga. Det är kränkande att dela upp personal i svenskar och icke svenskar och att vi inte har någon utbildning. Alla i mitt lag som är fast anställda har undersköterskeutbildning. Jag har jobbat inom kommunen tio år, även inom demensboende. Jag vet inte vem som hittat på det här.
En kollega påpekar att personalen med utländsk bakgrund är en stor tillgång.
– Vi hade inte klarat oss utan dem. Ingen sätts på arbetsuppgifter de inte behärskar.
Hon påpekar att det inte stämmer att det aldrig finns någonting gott när boende frågar eller fika, vilket en annan undersköterska skriver under på.
– Vi har gofika nästan varje dag. På helgen gör vi något extra och dukar fint. Inte bara vi i personalen var ledsna, arga och kränkta. Jag är invandrare och har kämpat jättehårt för att vara där jag är i dag.
Samtliga närvarande har undersköterskeutbildning, men uppger att det precis som Anna-Karin Nylund sa är svårt att få tag på utbildad personal inom vård och omsorgen.
"När man känner att man jobbar på ett ställe, som hela tiden beskrivs som dåligt och beskriver oss som hemska, är det hemskt att gå hem och känna så när jag vet att jag gjort ett bra jobb. Gamlingarna säger det och det är dem jag lyssnar på."
– Våra vikarier, outbildade, springer mellan oss och Bodens kommun, men det står det ingenting om. Jag har jobbat åt Bodens kommun i 30 år och hips, vips när jag kommer hit på ett privat boende så låter det som att jag är värdelös. Jag upplever inte att jag gör ett dåligt jobb.
Hon trivs jättebra och vill inte att boendet ska bli kommunalt.
– Då slutar jag.
– Jag också.
– Det är många som kommer sluta.
En av de anställda undrar om Norr media vet hur de boende som läst artikeln mår. Men flera anhöriga kontaktade oss efter publiceringen, tackade för att vi beskrivit situationen och berättade att är ännu värre.
– Det låter osannolikt, säger ett par av dem och en tillägger att de anhöriga de talat med är nöjda.
Bristerna i dokumentationen har kritiserats, men gruppens anställda att det finns en förklaring.
– Det har varit jättetjorvigt för oss. Vi har ett system och kommunen ett annat, som vi haft jättesvårt att få lösen till.
– Ett år fick jag vänta innan jag kunde dokumentera.
– Fortfarande i dag är det problem och det finns ingen här som säger att det inte finns brister. Det finns brister i scheman och sådana saker. Vi vet att vissa avdelningar skulle behöva mer folk, men att det skulle vara missförhållanden för de gamla känner vi då inte till på min avdelning. Jag har jobbat 30 år i kommunen och det är långt mycket bättre här än vad kommunen någonsin erbjudit gamla människor.
Bilden av förhållande på Björknäsgården varierar beroende vem man talar med. Det finns även olika uppfattningar inom personalgruppen.
Förra veckan inkom ett meddelande från nattpersonal och nattsjuksköterskor till socialchefen. De känner stor oro för de boende. Sedan boendet har börjat ta emot personer med demensdiagnos har arbetsbelastningen blivit en annan, men utan tillskott av extra bemanning. Personalen befarar att det kan inträffa allvarliga tillbud.
"Vi är rädda att det här kommer ta en ände med förskräckelse."