Negumbo fick utlopp för sin energi
Sex år efter att han lämnat Hassela har Negumbo Niingungo Hryzcenko återvänt och gästspelar i teatergruppen. Replikerna sitter fortfarande i ryggmärgen. -Jag var de här ungdomarna en gång, säger han.
TILLBAKA. Negumbo Niingungo Hryzcenko är tillbaka och gästspelar i den pjäs han själv medverkade i 1999.Foto: Linda Kask
Foto: Linda Kask
Negumbo har dreadlocks med små silverdekorationer här och där. Han har ett leende som kan smälta snödrivor och en entusiasm som till och med smittar en norrbottning på väg in i vinterdvala.
Negumbo och hans bror var de enda färgade eleverna i sin skola på södra Gotland. Det hade inte jättestor betydelse egentligen, tycker han, men det gav en känsla av utanförskap. Negumbo har dessutom dyslexi av svåraste graden.-Jag gjorde uppror i min skola och slogs mot skolsystemet på ett ganska färgstarkt sätt. Det var tungt att inte kunna prestera bra och inte förstå varför.När han fick diagnosen i mellanstadiet fick han speciallärare och assistenter. När han skulle börja sjuan försvann de och det raserade hans tillvaro. -Jag kom till en ny skola med nya vänner. Jag ville hävda mig. När jag skulle börja nian var jag ett år äldre än de andra i klassen. Då fick jag frågan om jag ville flytta till Visby och börja på individuella programmet. Jag tänkte att Visby är ett steg närmare Stockholm, jag drar!Positiv energi
Negumbo ler. Som 16-åring kom han till det första behandlingshemmet.-Vi hade eget boende och fick 2.500 kronor till mat. Pengarna gick ju inte till mat, direkt. Det var mycket hyss. Negumbo flyttade till Hassela, där hans fick använda sin energi på ett positivt sätt. Han fick uppleva hur det var att vara helst slut efter en hel dags klättring och hur härligt det var att kunna "spöa" motståndarlaget i de regelbundna fotbollsmatcherna. Han blev kvar i fyra år. -Drogerna var inte det stora problemet för mig, det var min energi som måste styras. Fantastiskt gäng
I höstas fick han ett telefonsamtal från en av ungdomarna på Hassela som skulle spela i föreställningen "Don?t forget to kiss your mother goodbye". Hon undrade om han inte kunde vara med. Det märkliga var att han faktiskt tänkt på det själv, bara några veckor innan. Han hade då tänkt att han skulle göra monologen om Thomas, som han gjorde första gången 1999. -Det är helt fantastiskt att vara här med det här gänget. De kan skratta åt sig själva och jag skrattar när jag hör dem säga vissa saker för jag har sagt dem själv. Vi är som en familj. Jag ser hur de formas och vågar ta mer plats. Människan är ganska skör, egentligen.
Så jobbar vi med nyheter