Hon var 32, han 25 när de träffades och nästan direkt berättade Christina för Markus att hon ville ha barn och ville försöka rätt snabbt - hon visste ju att det kunde bli problem med bebisproduktionen.
- Jag har varit gift tidigare och trots att vi aktivt försökte så blev det inga barn. Vi hade precis påbörjat en barnlöshetsutredning när relationen tog slut.
Trots Markus ungdom var han genast med på noterna. Han var nyligen inflyttad från Skellefteå och hade fått fast jobb som officer. Var det något som ännu saknades så var det en egen familj.
- Till en början tänkte jag att det inte alls behövde bli några problem för oss, bara för att Christina och hennes exman hade haft det, säger Markus.
Men tiden gick, Christina blev fortfarande inte gravid och paret väntade inte längre än nödvändigt med att söka hjälp. Det visade sig att Christina har en för låg produktion av ett visst hormon och paret blev aktuella för IVF-behandling.
Påfrestande behandling
En jobbig med förväntansfull tid följde där Christinas egen hormonproduktion först skulle "tryckas ner" för att enklare styra behandligen och komma fram till bästa tidpunkt för ägguttagningen. Därefter genomgick hon hormonstimulering, ägguttagning, befruktning och återinförande av befruktade ägg, behandlingar som var påfrestande både känslomässigt och kroppsligt.
Men nej, det blev inget plus på stickan den här gången heller. Förväntningarna och drömmarna krossades när mensen kom lika punktligt som vanligt och Christina och Markus bestämde sig för att resa bort.
- Vi behövde slicka våra sår och vara ledsna tillsammans så vi åkte till Thailand. Jag hade redan då börjat prata om adoption, men Markus kände sig inte redo, han ville satsa på fler IVF-försök. Vi hade två ägg kvar i frysen.
Christina berättar att hon inte var beredd att sätta sin och Markus relation på spel, provrörsförsök är slitsamma och det är inte alldeles ovanligt att barnlösa par till slut går skilda vägar. Dessutom kändes det inte viktigt att barnet var biologiskt.
- Det var barn jag längtade efter, inte en avbild av mig själv.
Markus säger att han gick med på att åtminstone gå den obligatoriska föräldrautbildningen som föregår en adoptionsprocess och bara en månad efter hemkomsten var det dags. Det var där och då Markus ändrade sig.
Thailand ett självklart val
- Jag kan inte riktigt sätta fingret på VAD det var som fick mig på andra tankar men under utbildningen vändes och vreds det på föräldraskap och adoptioner. Vi fick träffa en vuxen person som adopterats som barn och efter utbildningen var jag och Christina överens om att dra igång processen för att få adoptera ett barn.
Att det skulle bli ett barn från Thailand var självskrivet, såväl Christina som Markus hade förälskat sig i landet och människorna. Dessutom var kön för adoptioner från landet bara ett år lång 2007. Medan utredningarna pågick hann Thailandskön dock växa och barnbeskedet dröjde. Under tiden förberedde paret för barnets ankomst. Eftersom det oftast är pojkar som adopteras från Thailand utgick Christina från att det var ett gossebarn de skulle få.
- I och med att jag räknas som en lite äldre adoptivmamma tänkte jag också att vi skulle bli erbjudna ett något äldre barn, säger Christina och berättar att hon och Markus gjorde i ordning ett barnrum med en liten barnsäng som stod färdig och väntade.
Erbjöds att bli föräldrar
Tiden gick och livet fortskred som vanligt tills det där magiska samtalet kom. Det var den sista januari förra året. Christina hade jobbat natt och sovit en bit in på förmiddagen.
- Jag satt vid datorn och kände direkt igen telefonnumret, det var min handläggare vid familjerätten. Hon berättade att det fötts en flicka i Västerbotten på lucia. Flickan skulle bli tillgänglig för adoption så fort mamman skrivit på ett medgivande. Jag fick veta lite om bakgrunden och att mamman redan från början sagt att hon inte ville behålla barnet.
- På så vis kunde man tänka att det var en ganska säker adoption, något som svenska adoptioner sällan är eftersom mamman har rätt att ångra sig under en ganska lång period efter födseln. Vi erbjöds bli föräldrar till den lilla men handläggaren bad oss tänka igenom saken ordentligt innan vi bestämde oss.
Christina berättar att hon genast ringde upp Markus på jobbet och berättade vad som hänt.
- Hon sa att det hänt något märkligt. Vi hade fått ett barnbesked men ändå inte, säger Markus som hade svårt att koncentrera sig på jobbet under resten av eftermiddagen.
Så fort han kommit hem från jobbet satte de sig för att prata och ganska snart var saken avgjord. Klart att de skulle tacka ja till flickebarnet!
- Men det blev en process att ställa om sig. Vi skulle ju åka till Thailand för att hämta en pojke ... Vi hade redan köpt presenter till barnhemspersonalen och var väldigt inställda på att åka dit.
Nu gick resan bara några mil söderut - en dryg månad efter barnbeskedet åkte paret till Umeå för att skriva på adoptionshandlingarna och för att träffa sitt barn!
Lilla Nadja hade bott i ett familjehem från tre dagars ålder och när Christina och Markus kom på besök låg hon i sin vagga och sov.
- Hon var så otroligt söt, helt klädd i rosa och det var kärlek vid första ögonkastet, säger Christina och berättar att de knappt kunde se sig mätta på dottern.
- Till slut sa familjehemsmamman att det var OK att ta upp henne i famnen och det gjorde vi, sedan turades vi om att sitta med henne tills det var dags att åka hem.
Nadja skulle stanna några veckor till i familjehemmet, bland annat för att familjen som tagit hand om henne skulle få ta farväl ordentligt. Christina berättar att det var väldigt känslosamt för familjehemsmamman att skiljas från den lilla.
Under den dryga veckan hann Christina och Markus göra om barnrummet till ett bebisrum. Barnsängen byttes mot en spjälsäng och andra småbarnsprylar införskaffades. Och så kom dagen när Nadja skulle flytta hem.
- Vi åkte ner till västerbotten och sov en natt hos familjehemsfamiljen. Vi fick lära oss hur de skött Nadja, vilka rutiner hon var van vid, vad och när hon åt och hur man bytte en blöja. Allt var ju nytt för oss.
Christina och Markus berättar att de fick sova med flickan men det blev inte mycket sömn den natten.
- Vi bara låg och tittade på henne, vi var alldeles nyförälskade i den lilla bebisen och längtade efter att få åka hem.
Efter frukosten var det dags att åka norrut. Paret stannade till hos Markus föräldrar i Skellefteå där de åt lunch och där Nadja fick träffa sin farmor och farfar för första gången.
Till en början var båda hemma med Nadja i två månaders tid. Markus hade under en längre tid sparat all komp- och övertidstid eftersom de ju skulle ha åkt till Thailand för att hämta sitt barn.
- Det var underbart att vara hemma tillsammans. Vi bara matade, bytte på Nadja och satt och tittade på henne.
Från början var Nadjas biologiska pappa okänd men under våren blev faderskapet klarlagt och den biologiska pappan fick ta ställning till om han ville ha vårdnaden om sitt barn.
- Det var en jättejobbig tid, samtidigt visste vi från början att det är så här det är med svenskadoptioner och när vi nu gick in för det skulle vi gå in för föräldraskapet till hundra procent oavsett vad som kunde hända senare.
Efter betänketiden meddelade pappan att han också var villig att adoptera bort sitt barn men det skulle dröja ända till oktober innan beslutet klubbades i tingsrätten och Nadja verkligen blev Christinas och Markus barn. Innan det blev klart bar Nadja sin biologiska mammas efternamn och Christina och Markus kunde inte anmäla föräldrapenning via nätet eller planera för ett barndop. Därför firades Nadja ordentligt när beslutet kom från tingsrätten. Familjen ställde till med ett kombinerat dop och ettårskalas.
Några syskon kommer Nadja inte att få i sin nya familj. I och med att Christina och Markus tackade ja till flickebarnet togs de bort från adoptionskön och vid det här laget har också de sparade äggen kasserats.