Musikvår i Boden

För som han spelade och som han lockade med sig publiken i det ganska så krävande programmet. Å vad jag önskar att alla musiker som spelar så kallad klassisk musik kunde få vara där för att se och lära av hur lätt man kan göra även ett gigantiskt stycke som Franz Lizts sonat tillgänglig för alla genom att ge publiken ett par enkla nycklar.  Innan Scheja startar kanonaden i sonaten presenterar han temamaterialet som Lizt har använt sig av. Vips har alla i publiken möjlighet att känna igen delar av musiken och det är lika med att man hänger med i vad som händer. Detta var ett mästargrepp!
Men programmet började inte med Lizt utan hans namne Schubert. Jag måste erkänna att jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Schuberts pianomusik. Det har liksom alltid funnits annan musik som jag fallit för istället. Därför blev hans, till omfånget stora (ca 40 minuter lång),  sonat en glad överraskning för mig.
Musiken i sonaten är ingen solskenshistoria precis. Den skrevs under Schuberts sista levnadsår och, som Staffan Scheja påpekade, kan man nästan förnimma dödens närvaro i den. De låga drillarna och de långsamt slingrande melodierna i första satsen gjorde verkligen ett starkt intryck. Och att kunna spela så svagt men samtidigt så tydligt som Scheja gjorde i den andra satsen var inget annat än mästerligt.
I tredje satsen återkom de låga tonerna men denna gång som bråkiga synkoper, som om Schubert bestämmer sig för att föra en sista utsiktslös kamp mot mörkret. I den sista satsen nästan fastnar musiken på enskilda toner och vi kan nästan höra honom ge upp. Ja det var en stor berättelse framförd på ett mycket berörande sätt.
När vi så efter paus kommer fram till Franz Lizts Sonat i B-moll slås jag av tanken på vilken otroligt expansiv tid första halvan av artonhundratalet måste ha varit för musikutvecklingen. Det skiljer bara tjugo år mellan Shuberts och Lizts sonater men musikaliskt är det ett universum i mellan.
Lizt musik består bland annat av vissa lyriska partier som Scheja  framför otroligt vackert. Han suger även på vissa förhållningar så att man nästan måste kippa efter andan. Och det låga, mörka ackorden spelar han med ett fantastiskt eftertryck.
Men konsertens mest bestående minne blir ändå piano-partierna i Schubertsonaten. Där visade Scheja mästartakter.