- Jag hoppas verkligen avloppsstanken har försvunnit, säger Stefan Gunnarsson samtidigt som han låser upp dörren.
Han berättar att han dagen innan varit till källarlokalen och spolat vatten i avloppet. Det brukar fungera.
Rummet är cirka 25 kvadratmeter med lysrör i taket och långa 1970-tals inspirerade gardiner som täcker de små källarfönstren. Längs väggarna står nedsläckta flipperspel uppradade.
Några är isärplockade, vissa har framluckan öppen och andra saknar glas. Vissa verkar vara i bra skick medan andra ser mer slitna ut. Lukten som fick Stefan Gunnarsson att rynka på näsan dagen innan har försvunnit men han klagar över att det är stökigt och dammigt. En verktygslåda ligger under Flip Flop-spelet och någon meter bort ligger ett spärrskaft och en insex¬nyckel ensamma på den gröna heltäckningsmattan.
Lokalen känns som ett museum och verkstad på samma gång. Stefan Gunnarsson böjer sig ner och rotar mellan två av flipperspelen. Han gräver fram en av rariteterna som behöver fixas innan man kan låta kulan rulla. Det är ett likadant spel som fanns i TV-serien Gänget och jag på 1970-¬talet. Den med rebellen Fonzie i en av huvudrollerna och Bill Haleys Rock around the clock som ledmotiv.
- Den är ganska rolig för att den har en inbyggd alligatortunga som man kan kasta ut och fånga kulan med, du har en extra knapp på sidan som du styr den med, berättar Stefan Gunnarsson.
1974 till 1980 spelade Bodenmusikern mycket flipper. Så pass mycket att han 1993 bestämde sig för att börja samla på flipperspel - både för den nostalgiska känslan och för intressets skull.
Det började med tre flipperspel från en samlare i Hallstahammar, nu har han cirka 45. Men antalet varierar, som mest har det varit runt 70. Han kommer över nya objekt genom andra samlare. Gunnarsson berättar om en kontakt i södra Sverige som har haft som mest 250 stycken.
- Annars är E-bay och annonser ett annat sätt att komma över objekt. Det finns ganska många flipperspel ute i landet hos privatpersoner. Det vanligaste när det gäller den här typen av elektroniska grejer är att man spelar till någonting pajar och sedan vet man inte hur man reparerar dem.
-Då packar man ihop spelet och kör ut det i garaget och sedan står det där i ett eller flera decennier innan man börjar städa garaget och vill bli av med ”skräpet”.
Ett flipperspel i riktigt bra skick kan man få upp mot 50.000 kronor för, men många säljer dem för en mycket billigare peng. I vissa fall handlar det om bortskänkning mot avhämtning.
Stefan Gunnarsson har lärt sig att renovera de trasiga spelen. Byta kretskort eller justera ett trasigt relä är ingenting som han backar för. Och blir det för svårt har han kompisar som brukar hjälpa honom.
1978 fick de amerikanska sminkrockarna Kiss ett eget flipperspel.
Stefan Gunnarsson som är ett stort fan av bandet har givetvis ett i samlingen.
– Det gjordes i 17.000 exemplar och var då ett av de absolut populäraste spelen. Det var rekord på den tiden, inget annat spel hade tidigare tillverkats i så många exemplar, berättar han.
Favoritspelet i samlingen heter Champ och har en speciell plats i hans hjärta. Den för tankarna till Pizzeria Roma i Boden där han som sexåring drog paralleller mellan att spela flipper och spela trummor.
– Jag vet inte hur det var möjligt för ett litet barn att göra den reflektionen, men jag jämförde med att vissa enklare flipperspel var som mindre standardtrumset, medan andra hade mer finesser och gick att jämföra med stora trumset med många hängpukor och cymbaler.
Sedan avslöjar Stefan Gunnarsson ett av sina preskriberade brott.
HUR HAN FUSKADE i biljardhallen på Kungsgatan i slutet på 1970-talet.
Spelet, det redan nämnda Flip Flop, hade en plåt på baksidan som gick att bända upp med skruvmejsel så att det blev en glipa, precis lagom stor, så att den 10-årige Stefan Gunnarsson fick in sin lilla hand och kunde snurra på frispelshjulet.
Han demonstrerar genom att snurra fram fem frispel på sitt eget Flip Flop-spel. Takterna sitter fortfarande i.
Tanken är att hela källarlokalen ska bli mer 70-talstroget och kunna fungera som ett framtida showroom. Men det är svårt att hitta tid för projektet. Det kommer hela tiden annat i vägen.
Som musiken.
STEFAN GUNNARSSON BÖRJADE som trummis i sjuårsåldern och det var huvud¬instrumentet fram till han var 18 år. Gitarren och elbasen kom i tioårsåldern och pianot började han småklinka på som 12-åring.
Just pianister och keyboardister fanns det ett stort sug efter när Stefan Gunnarsson var i tonåren.
- Det slår aldrig fel, trummisar och gitarrister finns det alltid hur mycket som helst av men när ryktet spred sig att det fanns en kille i stan som både kunde spela piano och programmera syntar så hade jag plötsligt hur mycket jobb som helst.
Yamaha DX7 som kom 1983 är i dag en klassiker men var en gång i tiden någonting svårbegripligt för många utom Stefan Gunnarsson. I pojkrummet på Garvaregatan satt han i skräddarställning på sängen och lärde sig den nya tekniken. Förutom stränginstrument och slagverk behärskar han även trumpet och munspel.
-Jag är fortfarande trummis i hjärtat. När jag sitter och spelar piano så känns det som att jag spelar trummor på tangenterna. Det är ett lustigt fenomen det där, nästan alla multiinstrumentalister har börjat med trummor. Och det finns hur många sångare som helst som har börjat som trummis.
Vad beror det på?
- Jag har min egen amatörpsykologiska analys på det där. Rytm är form och toner är färg. Har man form¬känslan så har man också fundamentet, färgen kan man alltid få dit senare.
Börjar man med trummor och får en bra rytmkänsla då faller resten på plats mycket lättare.
STEFAN GUNNARSSON HADE redan varit turnerande musiker i drygt femton år och var i musikerkretsar ett välkänt namn när han 2006 blev en av pianisterna i SVT:s succéunderhållning ”Så ska det låta”. 18 stycken testades och han valdes ut tillsammans med Putte Nelson. Det blev totalt fem säsonger och sextio program och har inne¬burit att han i större utsträckning kan plocka russinen ur kakan bland jobb¬erbjudandena.
Stefan Gunnarsson har sedan 1993 en egen inspelningsstudio under Bodensia i centrala Boden. Han var länge trångbodd på sin studio¬yta innan han för tre år sedan fick loss mer förvaringsplats på samma plan.
- Det har gett mig utrymme att bli konstigare och konstigare, säger han och ler.
Under Stefan Gunnarsson guidade tur i studion inser man att han samlat på sig en hel del genom åren.
Som till exempel 60 gitarrer.
- Jag har faktiskt börjat fundera på att sålla bland mina gitarrer och fokusera på några som jag vet att jag verkligen behöver. Det finns tendenser hos mig att jag samlar på mig instrument som inte alls känns optimala för en musikproduktion.
-Men det där är svårt, jag råkar ha ganska många samlar¬kompisar.
CYMBALER ÄR EN ANNAN SVAGHET.
- De är som individer. Inga låter likadant. Ställer du upp tio stycken likadana bredvid varandra så är det tio olika individer. Tar du fel så säljer du den efter ett tag, tar du rätt så kan det vara den cymbalen som du aldrig mer vill skiljas ifrån under resten av ditt liv. Jag tror jag har ungefär 150 cymbaler i min samling. Det är samma sak som med
gitarrerna, det måste rensas.
Stefan Gunnarsson skrattar.
- Min åsikt är att man absolut kan klara sig med endast 80.
HAN VÄXTE UPP SOM ENDA barnet och har så här långt medvetet valt bort familjelivet och i stället valt att följa sitt musikaliska hjärta.
- Det går inte, tänk själv, 200 turnédygn per år? Nej fasen, det hade inte fungerat.
Kan du sakna det?
- Inte just nu, jag har inte tid för familj. Hade jag bestämt mig för att satsa på det så hade jag säkert tonat ned turnerandet. Jag har så många kugghjul som snurrar i min skalle att det snarare kan finnas en oro ibland när jag har ett längre förhållande. Jag börjar tänka ”hur i ¬h-vete ska det här fungera”.
- Jag brukar använda ordet egoism när jag beskriver min situation. Om jag känner för att sitta vid pianot i sex timmar så kan jag göra det. Jag tror inte jag har den kompromissförmågan som krävs för att i stället behöva ta tag i alla måsten som följer med en familj.
I år pekar det mot nytt personligt rekord med närmare 250 turnédygn. Första halvan av mars har han spelat i pianobaren i Högfjällshotellet i Sälen och andra halvan av mars befinner han sig på ett kryssningsfartyg i Karibien för spelningar med förre Toto-sångaren Joe Williams.
Det är en dröm som går i upp¬fyll¬else för Bodenmusikern som har den 52-årige amerikanen som sin favoritsångare.
EFTER KARIBIEN VÄNTAR spelningar i Japan och Norge med Williams innan det står Sverige på turnéschemat igen. Han har bokade spelningar fram till september. Oktober-december är ännu frågetecken.
- I min värld finns det ingen som kan garantera att jag har ett enda jobb under 2014. Så har jag levt i 24 år och så här långt har det gått bra, säger Stefan Gunnarsson.
Multimusiker och flipperspelsnörd.