I dag har det gått tio år sedan hon lämnade hemorten utanför Boden där föräldrarna Robert och Eva Nilsson fortfarande bor kvar och pappan driver sitt lantbruk med fjällkor. Emma Nilsson valde först att flytta till Uppsala.
– Jag flyttade dit för att det fanns fotoutbildning på gymnasiet.
Efter gymnasiet gick resan till Stockholm och jobb som bild- och textredigerare på en produktdatabas inom byggindustrin.
– Jag sparade bilder på verktyg och skruvar och laddade upp dem till en databas och kopplade dem till artiklar. Under arbetstiden satt jag och tänkte på att jag gärna skulle vilja jobba med mönster för min estetik, eller det som jag tycker om att uttrycka mig med passar väldigt bra för den sortens bilder. Att jobba repetitivt och med geometriska ytor, ibland lite abstrakt och ibland figurer.
Emmas mamma Eva är textilslöjdlärare och har hela tiden hållit på med screentryck och vävning under hennes uppväxt.
– Det kanske ändå var en ingång till vad jag gör i dag. När jag ville utbilda mig vidare så kändes Konstfack som ett naturligt val om jag ville jobba vidare med mönster.
Hon sökte till Konstfack och kandidatprogrammet Textil och kom in.
– Jag hade gått kurser, lärde mig varpmålning genom mamma och fick ihop textilarbetsprover. Sedan lät jag väl övertygande på intervjun att jag skulle kunna tillgodogöra mig utbildningen, säger Emma, och skrattar.
Hon tar nu examen, kan kalla sig textilformgivare och visar upp sig på Konstfacks Vårutställning under utställningsnamnet "Ameh jag då!?"
– Det är liksom namnet på mitt uttryck, som är kopplat till det som jag jobbat med teoretiskt. Uttrycket som jag tycker om att formgiva saker kan beskrivas som något mellan en suck och ett skratt. Man kan också se uttrycket som " hallå där" som att man driver lite med bilden av sig själv, därav namnet.
I hennes examensarbete fanns också en teoretisk del förutom den gestaltande delen där Emma undersökte framtiden för sig själv och andra.
– Det finns en arbetsmarknad men den är ju väldigt begränsad och konkurrensutsatt så är det ju i alla kreativa näringar. Vi har ju ett stort focus på retromönster nuförtiden och där är marknaden väldigt mättad.
– Samtidigt som det blir ännu svårare för nya talanger att etablera sig. Om 50 år hoppas jag att vi också ska kunna titta på 2000-talet och se vilka mönster som gjordes och uppmärksamma det också.