Minnena finns i banankartongerna

Mitt i Södra Bredåker som ligger två mil från Boden finns det ett vitt hus som höjer sig över mängden. På övervåningen där bor denna fascinerande kvinna som har livsäventyr som är få förunnat.- Jag brukar säga att det är det enda höghuset i Södra Bredåker, berättar hon med ett skratt. Om några veckor åker hon till Israel och i november bär det av till ett leprasjukhus i Indien.- En del tror att lepra är utrotad, men så är det inte alls.Sirkka-Liisa Marin har nyligen fyllt 70 år, men det är ingenting hon funderar på. Att resa till jordens alla hörn kommer hon inte att sluta med. Hennes livsgärning är att hjälpa utsatta människor på olika sätt. Något hon har gjort i massor av år som bistånds- och missionsarbetare i frikyrkliga församlingar. Det har blivit så många resor att hon inte direkt kan komma ihåg vilka länder hon har besökt.- Det är lite rörigt i huvudet numera, men när jag öppnar banankartongerna så dyker minnena upp, säger hon och pekar på en trave i hallen.Grönland
Kartongerna är också märkta med ländernas namn. Bland annat Argentina, Israel, Sri Lanka, Albanien, Ukraina, Ryssland och Grönland. I det sistnämnda landet bodde hon nio år, då kunde hon till och med prata grönländska.- Jag har kunnat andra språk också som spanska till exempel, men nu är det svårt att plocka fram.Sirkka-Liisa Marin är som en öppen bok. Hennes berättelser från världen är svåra att sortera, det är så mycket att hon nästan inte själv hänger med. Hennes lägenhet är fylld av böcker och prylar av alla de slag. I en hörna ligger en stor hög av leksaker, det är från ett sommarläger för invandrarbarn.- Jag målar också lite grand, säger hon och visar upp några tavlor, men det har inte blivit så mycket de senaste åren.En kraftfull kvinna med energi över det vanliga är nästan en underdrift när det gäller Sirkka-Liisa Marin. Under hennes gråsprängda hår finns ögon som lyser av nyfikenhet på livet, och utan tvekan måste det klappa ett oerhört varmt hjärta i hennes kropp. Att hjälpa andra och samtidigt föra ut ett kristet budskap har blivit hennes liv.Ryssen kom
Det hon har bråttom att berätta för omgivningen är hennes bakgrund som finskt flyktingbarn. Den historien började i gryningen den 13 november 1939. Just den här morgonen klev Ryssland in i hennes hemland. Sirkka-Liisa Marin bodde då precis vid gränsen till Ryssland. De följande åren förändrade hennes liv.- Jag kommer inte ihåg så mycket, men vissa bilder finns kvar. Vi fick ständigt springa till skyddsrummet och en gång när jag kom därifrån var det ett stort hål där hundkojan hade stått. Hunden brukade jag leka med och jag förstod inte då att huset blivit bombat.När hon var fyra år sattes hon på ett tåg av sina föräldrar. Runt halsen hade hon en lapp med namn och vart hon skulle. I handen fanns en liten svart resväska som hon har kvar ännu.- Jag fick den av min pappa. När jag tittade ut genom tågfönstret förstod jag inte att mamma och pappa stod kvar på perrongen. Jag kommer ihåg att de bara vände sig bort, själv gallskrek jag när tåget började rulla och det gjorde alla andra barnen också. Det skulle ta åtta år innan hon fick återse sina föräldrar och sin lillebror. Målet för resan var Värmland. Där hamnade hon hos en lantbrukarfamilj, och efter en kort tid fick hon en katt.- Jag kallade den Leppetössen och den kunde finska. Det här var en stor glädje och jag vet inte om de begrep hur psykologiskt rätt det var för mig med en egen katt.Lilla resväskan
När Kuriren kom till lägenheten i Södra Bredåker tog hon fram sin lilla svarta resväska som fortfarande har samma innehåll som den dagen för 66 år sedan. En gul liten plåtmugg, passet, den lapp hon bar runt halsen, näsdukar i olika färger och form och andra småsaker som hon fick med sig när hon åkte.Den här väskan har Sirkka-Liisa Marin med sig när hon åker runt i skolor och berättar om hur hennes liv startade och hur det då såg ut i Sverige och Finland. Hon vill att barn och ungdomar ska få med sig den historien så inte den tiden faller i glömska.- Jag vill att så många som möjligt ska få veta, helt plötsligt kanske man får en stroke och blir sittande.Fyra barn
Under många år har hon varit runt i skolor i princip hela Sverige och berättat om sitt liv som finskt flyktingbarn. Dessutom brukar hon prata om droger och mobbning. Hon berättar hur hon brukar leka fram sin historia för att barnen ska kunna ta till sig det hon säger på ett bra sätt.- Det är viktigt att prata om det här och få fram förståelsen eftersom det finns så många flyktingbarn i Sverige i dag.Sirkka-Liisa Marin har fyra barn och 13 barnbarn, alla bor i södra Sverige. Själv kom hon till Norrbotten 1995, då började hon jobba på vårdcentralen i Råneå som fotvårdare. För drygt fyra år sedan hamnade hon i Södra Bredåker. Orsaken till flytten till Norrbotten vill hon inte gå in närmare på, men hon slår fast att hon trivs.- Fast jag kommer inte att bo i Bredåker hela livet.Israel och minnesträning för vuxna, både judar och palestinier och nämnda Indien är närmast på hennes program. Dessutom ska hon hinna med en turné med gitarren till äldreboenden i Tornedalen.Nä, Sirkka-Liisas livsäventyr är inte slut på länge än.Exakt så är det.

Minnena finns i banankartongerna

Sirkka Liisa Marin är ingen ungefärlig människa. Hon vet exakt vad hon vill göra i sitt liv. - Jag vill fortsätta berätta om mitt liv som finskt flyktingbarn, och det är bråttom. Du vet, jag börjar bli gammal.