Meja, 7 år, ska i helgen cykla längs med deltagarna i loppet.
När vi slår oss ner vid köksbordet hemma hos Meja i Boden berättar hennes mamma Emma att de inte kallar det för tumör.
– Vi kallar det knöl, det blir lite mindre läskigt då, säger hon och stryker Meja över håret.
Det är snart två år sedan familjen fick reda på att Meja hade en tumör på hjärnstammen. Emma hade under en längre tid noterat att Meja hade andningsuppehåll på nätterna som snabbt blev längre och tätare. När de under hösten var i Stockholm för att undersöka saken på Karolinska anade läkarna snabbt oråd och ville röntga hennes hjärna.
– När de såg att det var en tumör lämnades vi med så mycket frågor. Vad är det för typ av tumör? Hur länge har hon haft den? Kan man ta bort den? säger Emma.
Vistelsen på Karolinska förlängdes innan de skickades vidare till Umeå och slutligen Sunderby sjukhus. På sjukhuset i Umeå konstaterade läkarna att tumören inte skulle gå att operera bort. Meja påbörjade behandling med medicin som hon fortfarande tar två gånger om dagen.
– Tumören är under kontroll och har krympt mycket. Så länge hennes kropp tål medicinen kommer hon få ta den en lång tid framöver, kanske livet ut, säger Emma.
Barncancerfonden har utsett september till barncancermånaden. Flera evenemang arrangeras för att uppmärksamma och samla in pengar till forskning. När Emma såg att det gick att anordna lopp där människor fick skänka en valfri summa som anmälningsavgift, blev hon och Meja sugna på att ha ett eget.
– Jag känner många, men inte alla. Flera av mina kompisars föräldrar ska springa, säger Meja.
Hittills har 19 personer anmält sig till sträckan på nästan sex kilometer och över 7 500 kronor har samlats in. Familjen har döpt det till "Mejas run of hope" och de har fått hjälp av Run academy i Boden för att kunna genomföra och sprida information om loppet.
– Det känns fint att få hjälpa till och samla in pengar till forskningen. Medicinen hon tar har inte funnits jättelänge, så vi har forskningen att tacka för att den finns på plats, säger Emma.
Meja berättar att medicinen hon tar mot tumören ger henne biverkningar.
– Jag får röda prickar på kroppen och blir mosig i huvudet, säger hon och drar med handen över armen.
Fungerar det ändå bra i skolan, om du blir trött?
– Ja, det går bra.
Tavla hemma hos familjen i Boden.
Förutom biverkningarna från medicinen behöver Meja ha en person som vakar i rummet när hon sover. Varje natt kommer det personal från Bodens kommun som ser till att hon andas ordentligt med hjälp av en mask hon har under nätterna. Trots att familjen tycker att de har fantastisk personal hemma, är det fortfarande någonting som påminner om sjukdomen.
– Hennes trötthet och att alltid ha personal här på nätterna är de stora sakerna i vardagen som gör tumören påtaglig, säger Emma.
För det mesta är Mejas liv precis som för hennes jämnåriga vänner. Hon går i skolan, spelar spel och leker med kompisar. Vid köksbordet hemma i Boden sitter hon och ritar innan hon tar en paus för att följa med sin pappa ut med deras senaste familjemedlem, labradoren Calle. I helgen ska hon cykla bredvid de som deltar i hennes lopp.
– Det blir kul! Jag har cyklat enda in till stan härifrån så det kommer gå bra.
Tror ni det blir fler lopp?
– Ja, det blir fler... om jag känner mamma rätt, säger Meja.