När benen var så blåslagna att Maria Turdieva, 47, inte kunde vara barbent på somrarna växte hatet mot föräldrarna som slog henne. Då växte också vissheten om att hon aldrig skulle låta någon göra så mot hennes barn.
Maria växte upp i Kazakstan med sina föräldrar, som skildes när hon var tre och pappan försvann ur deras liv. I familjen brukades våld istället för samtal, och levnadsförhållandena var fattiga. Maria minns hur hungern ofta värkte i magen. När hon var 13 år dog hennes mamma.
– Jag blev ensam i världen. Men plötsligt dök pappas okända släktingar upp. De skulle ta hand om mig, men tog allt jag ägde. Jag hamnade på gatan!
Maria berättar att hon trots allt hade mycket skinn på näsan och lyckades få tillbaka sina tillgångar. Hon träffade en man och fick två flickor. Ipara, 28, och Nazuk, 27.
Äktenskapet var inte bra, och Maria blev snabbt ensam med sina barn. Ipara och Nazuk betydde allt för Maria. Hon ville skydda dem från våld och fattigdom och bestämde sig för att fly med dem.
–Jag hade hört att Sverige var ett paradis, men när vi kom hit hamnade vi i ett transitläger, där andra flyktingar tipsade om att låtsas att barnen var apatiska. Jag sa aldrig! Jag hade kommit hit för att ge mina barn, som då var fem och fyra år, ett BÄTTRE liv och ville de inte ha oss här fick vi väl åka vidare.
I transitlägret träffade Maria en man från Afghanistan, de blev ett par och flyttade till Boden. Maria och barnen fick uppehållstillstånd när hon väntade Frida, 18. Ganska snart föddes också David, 17.
– Men jag skilde mig när de små var 3 och 1 år. Vi hade olika syn på barnuppfostran.
Maria säger att hennes traumatiska barndom kom ikapp henne när hon var i 30-årsåldern.
– Jag fick ont i kroppen, i hjärtat och fick samtalsstöd hos en kurator. Jag minns att Nazuk grät när jag berättade om min barndom. Hon förstod inte hur man kunde behandla barn så som jag blivit behandlad.
Maria har fostrat sina barn på egen hand och de har en tajt relation. Ipara bor med man och barn i Piteå, Frida och David bor ännu hemma och Nazuk bor på gångavstånd från sin mamma. De pratar med varandra varje dag och träffas flera gånger i veckan.
– Vi har alltid stått varandra nära. När vi var små sov jag, min syster Ipara och mamma tillsammans och jag minns hur mamma berättade om livet i Kazakstan. Vi grät och skrattade. Jag beundrar mamma för hennes styrka och för allt hon gjort för oss, säger Nazuk.
Maria säger att hennes enda mål i livet varit att ge barnen ett bättre liv.
– Min största rädsla var att jag skulle misslyckas som mamma, att mina barn också skulle önska att jag var död. Jag ville vara en bra förebild. Nu när jag blivit mormor och ser hur fin Ipara är med sin bebis Milla påminns jag om alla fina stunder jag haft med mina barn.
Maria säger att familjen alltid haft mycket kärlek, men lite pengar. Flickorna bidrog till hushållskassan så fort de kunde börja sommarjobba.
– Nazuk och Ipara har alltid varit måna om att köpa nya kläder till sina småsyskon. Vi har klarat oss bra.
Familjen samlas ofta hemma hos Maria. De älskar att laga mat tillsammans.
– Det är mat som tar många timmar att tillaga. Vi hjälps åt, umgås och har jätteroligt tillsammans, säger Nazuk som har ett matlagningsintresse utöver det vanliga.
Hon lagar mat från grunden varenda dag och lägger tid på att maten ska vara vacker. Den 2 mars startade hon Instagramkontot Vilse i kladdkakan. Den första bilden föreställer ett matbord som dignar av olika rätter, med texten: ”Lite såhär ser ofta våra familjemiddagar ut. Jag och mamma ska alltid laga något litet, och det slutar ofta i ett fullproppat bord med lite av varje!”
– Mamma har också alltid lagat mat från grunden. När jag kom hem från skolan doftade det gott av hemlagad mat. Ordet lagom finns inte för oss, skrattar Nazuk och konstaterar att mamma gett henne allt, även kunskaperna i köket.
Att mamma Maria är stolt över Nazuk och de andra barnen är det ingen tvekan om.
– Barnen är min rikedom. Jag ser på dem idag att jag lyckades med att ge dem ett bra liv.