Tomas Forsberg, 48, är idrottsläraren som vet hur man löser upp knutar.
–Det måste alltid finnas tillit och trygghet när man arbetar med djur, säger han.
DET ÄR NÄR Tomas Forsberg ställer sig bakom sjuåriga islandshästen Hremsa och börjar dra henne i svansen som jag för första gången blir orolig. Jag tänker instinktivt på ett telefonnummer.
112.
Tomas och Hremsa har bara träffats en gång tidigare. Hremsa var inte
speciellt trevlig den gången. Att bli stretchad och masserad av en främling kändes konstigt för henne.
Hon har problem med vissa gångarter eftersom vänster bakben vill släpa efter. Därför blir Hremsa arg när man försöker kräva mer av henne.
Tomas har jobbat 20 år med hästar men bara blivit sparkad ordenligt en gång. Dubbelsparken tog i magen och skickade iväg honom in i båsdörren. Han hade tur den gången. Det var ingen fullträff och sparken kom från en liten ponny. De gånger han känt vinddraget av hovar kring skallen har varit desto fler. Tomas är aldrig rädd men respekten för djuret finns alltid där.
När han varit nära att bli skadad har tankarna först gått till nära och kära.
– Jag vet att när jag går till det här jobbet så kanske jag aldrig kommer hem igen. Det är ett riskfyllt jobb på det viset, säger han.
Ändå står han där, bakom en häst, och drar den i svansen. Varje litet ryck gör att Hremsa skjuter fram kroppen. Det är en del i behandlingen som på sikt är bra för henne. Svansdragning gör att diskarna avlastas och det minskar
risken för att nerver ska hamna i kläm.
– En sån här grej gör man bara om man känner sig helt trygg med
hästen, säger Tomas och fortsätter rycka i Hremsas svans.
Och jag kan inte släppa tanken på 112.
HISTORIEN OM hästmassören Tomas Forsberg startade inte med hästar
– utan med hundar.
Redan som 10-åring ville han ha en schäfer och lyckades till slut tjata till sig en hund. Men Tomas mamma tyckte att det fick räcka med en lågbent skotsk terrier.
Den fick namnet Charlie och från den dagen har hundar varit hans liv. Tomas har genom åren tränat både bruks- och tjänstehundar och haft egen uppfödning av vorsteh, borderterrier, tysk jaktterrier, schäfer och pointer. Ett tag hade han sammanlagt 26 stycken.
TOMAS HAR JOBBAT med djur i 20 år men det dröjde till 1999 innan han på
allvar sökte sig till hästar. I samarbete med djursjukhuset i Gammelstad
började han utveckla behandlingsmetoderna för hund och häst och året efter
utbildade han sig inom hästmassage på Axelssons Animal Massage School i Stockholm. Det var också det här året som han inledde ett närmare samarbete med veterinären Lars Steinvall. De var överens om att det fanns ett behov för behandling av muskulära delar på djur. Att veterinärer oftast har bra koll på leder men inte lika stor kunskap om muskler. Samarbetet ledde till att Tomas blev kvar på djursjukhuset i Gammelstad i åtta år och var med om att starta upp hundrehabiliteringen.
Tomas har även en lång praktik som hästmassör hos proffstränaren Kurt-Ove Westerdahl i bagaget. Det var där tävlingsmänniskan inom honom
vaknade. Tomas upptäckte att han gillade att jobba med prestationskrav, att som massör kunna hjälpa en travhäst till framgång på tävlingsbanan. Under en period hade han egen travhäst för att
leva travlivet fullt ut och lära sig förstå vad det handlade om.
HAN BERÄTTAR att det även finns en baksida att vara massör i en tävlingsinriktad bransch. Det finns djur som tvingas tillbaka för tidigt för att prestera när de egentligen borde vila. Många gånger handlar det om brist på kunskap och det gör Tomas frustrerad.
– Det är lättare att få ett djur att gå framåt än en människa. En travhäst kan fortsätta köra på ren unghästglädje och när den är tre år så är de helt slut i kroppen. Men det positiva överväger det negativa, det är framför allt väldigt sporrande att jobba på elitnivå med både människor och djur, säger han.
INNAN TOMAS ska börja massera Hremsa så hälsar de på varandra. Ansikte mot ansikte, nära varandra, kramas. Tilliten och trygghet som fanns när de skiljdes åt efter förra behandlingen kommer tillbaka. Hremsa känner igen Tomas, hon vet vad som väntar.
Tomas inleder med att dra med en hovkrats längs ryggen på Hremsa. Det ser plågsamt ut och Tomas säger att det inte är hästarnas favoritbehandling men det är ett bra sätt att kolla rörligheten i bröst och ländrygg. Det ser inte mindre plågsamt ut när han försöker få in fingrarna bakom de stora skulderbladen. Det går inte, Hremsa är stel i musklerna så Tomas börjar massera henne med armbågarna.
Kraftfullt.
Hremsa tar ett steg åt sidan och ett tag ser det ut som att de står och tacklas med varandra. Sida vid sida. Tomas blir svettig och låter andfådd.
– Hästar har inget nyckelben därför är muskulaturen kring skulderbladet viktigt för att hästen ska fungera normalt. Den har 60 procent av vikten på frambenen och om musklerna och skulderbladet inte fungerar så blir det stora belastningar på lederna och då kommer skadorna, berättar han.
– Därför måste man vara lite elak för att få det bra.
EFTER ETT TAG ger behandlingen resultat och det är tydligt att Hremsa njuter. Hon tuggar och slickar sig om mulen. Öronen som pekade bakåt när Tomas behandlade bakkroppen och det krånglande vänsterbenet har normal-läge igen. Den vassa blicken har mjuknat. Den stela hållningen är borta.
– Titta vad hon mår bra, säger Tomas och ler medan han fortsätter med sin kraftfulla massage.
Tomas tycker utbildning är viktigt när man jobbar som hund- och hästfysio-terapeut. Det ger bränsle åt nytänkande och framåtsträvandet. Han har på
senare år läst idrottsmedicin och överfört mycket av behandlingsmetoderna mellan människa, hund och häst.
Men det krävs även mycket praktiskt arbete. Att massera en häst är ingenting man läser sig till och Tomas liknar det vid ett hantverk. Det är genom att tyda hästens signaler som man pratar med djuret och vet om behandlingen fungerar.
– Lär man sig inte det då har man problem, säger han.
Att ha ett stort säkerhetstänk räcker inte alla gånger – djur är djur och kan bli stressade och känna sig trängda av flera olika anledningar.
Tomas berättar om när han skulle behandla en hund med tumör i bogen. Direkt när han kom in i rummet blev han attackerad när hunden försökte
bita honom i halsen. Det slutade med ett avbitet lillfinger.
– Många hade känt på hunden utan att hitta felet , därför blev den stressad.
HAN TAR FRAM en gummiklubba för att behandla en triggerpunkt hos Hremsa. En muskelknut på höftledssträckaren som kan ge upphov till smärta.
Hremsa hoppar till av slaget och Tomas säger att den här behandlingen kräver stor tillit mellan häst och massör.
– Annars kan det bli en ordentlig cirkus i stallet.
Tätt efter djur så har Tomas ett annat stort intresse. Fem dagar i veckan är han på gymmet och lyfter vikter. Siktet är inställt på SM i veteranbodybuildning 2013.
Musklerna som han bygger i gymmet kommer väl till pass när han behandlar hästar.
– Det är inte alla som håller med mig men jag anser att man måste vara rätt vältränad för att klara av det här. Att massera en häst innebär mycket arbete med armbågarna och ryggen. Att lyfta ett ben på en häst som väger sex-sjuhundra kilo är krävande. Man måste orka hålla emot om den vill rycka undan benet.
Hans fysiska stil där han jobbar mycket med sina armbågar och handlovar innebär att ett heltidsarbete som hästmassör, trots musklerna, hade varit omöjligt. Tomas hade kunnat ta på sig fler jobb men han orkar inte, han måste begränsa sig.
DEN HÄR KVÄLLEN är Hremsa den första av tre hästar och Tomas vet att han kommer vakna upp med träningsvärk i morgon.
– Jag kan inte tänka mig att jobba med det här åtta timmar per dag och
behandla åtta-tio hästar. Det är alldeles för slitigt.
Tomas hjälper inte lika många hästar i dag som han gjorde tidigare. Men det rör sig ändå om 50-100 per år.
– De hästar jag bestämmer mig för att hjälpa hjälper jag ordentligt. Då
säger jag aldrig att jag inte har tid eller att hästen får vänta i tre månader innan jag kommer tillbaka. Då lägger vi upp en rehabiliteringsplan så att tränaren och hästägaren vet var och när jag har tid. Jag vill att vi jobbar som ett team och att tränaren utför sin del i behandlingen.
Stöter du på svåra fall?
– Ja det händer att det är hästar som man får skicka direkt till veterinären och i andra fall får man ta sig en funderare om hästen verkligen ska fortsätta med det den håller på med.
I DAG ÄR Tomas idrottslärare på friskolan Fria Emilia i Boden samtidigt som han några dagar i månaden jobbar åt djursjukhuset i Skellefteå. Det innebär många hundar men ibland står det även katt och kanin på patientlistan. Nyligen behandlade han en av Sveriges bästa hoppkaniner som hade en muskulär sträckning i baksida lår.
Det visade sig att kaninen slitit av en del av en muskel och det är osäkert om den kommer bli helt återställd.
ATT VRIDA OCH BÄNDA på en kanin låter svårt påpekar jag. Ömtåligt.
Tomas skakar på skallen.
– Det gick jättebra, den var inte alls rädd. Jag kunde lägga den på sidan och undersöka den utan problem. Muskelfästena är annorlunda hos en kanin men den muskulära uppbyggnaden påminner mycket om en hund.
Efter en timme är Tomas klar med sin behandling av Hremsa. När det skiljs åt gör de det på samma sätt som när de möttes. Med närhet. Ansikte mot ansikte. Kramandes.
Det slår mig att Tomas under hela behandlingen aldrig lämnat Hremsa. När hon hoppat till, fällt bak öronen eller ogillande höjt frambenen under vissa behandlingsmoment har Tomas aldrig ryggat tillbaka, aldrig visat
osäkerhet. Tillit och trygghet var det.
Nästa patient är en ny bekantskap för Tomas.
Nasi frá Saudanesi.
ISLANDSHÄSTEN har inget akut problem utan ska få förebyggande massage.
Tomas får höra att Nasi har lättare att rida högervarv än vänstervarv. Han spårar problemet till en lättare låsning i vänster höft. Gummiklubban kommer fram igen.
Några knackningar senare har Nasi fått hjälp.