Katja Güth är född i den lilla staden Treffurt. Den låg i Östtyskland, precis i anslutning till järnridån, gränsen mellan öst och väst.
I dag bor hon i Niemisel, arbetar åt tyska media, fotograferar och sysslar med konstnärligt skapande.
Första levnadsåren bodde hon och familjen ett stenkast från gränszonen. Släkten hade haft körsbärsträd och bären plockades varje sommar.
- När vi satt i träden kunde vi se både mot den östra och västra sidan av gränsen.
Minor
Längst mot öster fanns stängsel och taggtråd. Därefter följde ett ingenmansland med minor. Mot väster låg den egentliga gränsen.
- Det hände att man pratade om flyktförsök, men mest var det hysch-hysch kring det. Situationen var dock latent skrämmande med militärer ständigt i staden.
Medan man i väst hade Marshallhjälpen med stora bidrag från USA var DDR, Östtyskland, i svårt läge. Jättelika summor måste betalas i olika former av skadestånd till Sovjet efter kriget. Människor flydde till väst.
- Det går aldrig att försvara att man bygger en mur och stänger inne sitt folk. Men å andra sidan vet jag inte hur problemet skulle ha lösts på annat sätt. DDR dränerades på människor och skulle man bara ha låtit folk flytta, som i Norrbotten?
Granater
En av de ruskigare detaljerna från gränsövervakningen var ett automatiskt vapen. Det fanns 60.000 sådana längs gränsen som kunde avlossa granater vid flyktförsök.
Men ofrihetens dagar fick sitt slut. Muren började falla i Berlin 9 november 1989.
- Det är precis för tyskarna som för er svenskar och Palmemordet: Alla minns exakt vad de gjorde den dagen. Jag lyssnade på mitt favoritprogram på radio när min pappa sade att gränsen hade öppnats.
Vänsterkanten
Katja Güth har inte hittat sin världsbild ännu.
- Jag funderar på vad jag tror och står för i dag. Fortfarande är jag mer på vänsterkanten, men jag vet inget land som har en fungerande vänsterdemokrati och där man inte stänger inne människor.
- Därför är jag liberal. Jag tror på friheten som är en stor drivkraft för människorna.