Lillebrors dröm har blivit verklighet

Sorgen var bedövande, men när han kom till sans bestämde han sig. Han skulle förverkliga sin brors dröm. Nu har Henrik Lindqvist, Boden, kommit i mål, och han känner lättnad och stolthet.

Medicindosan kan användas av alla som tar tabletter, men enligt Henrik Lindqvist vänder den sig i första hand till dem som har ett aktivt liv.

Medicindosan kan användas av alla som tar tabletter, men enligt Henrik Lindqvist vänder den sig i första hand till dem som har ett aktivt liv.

Foto: Roger Larsson

Boden2011-03-19 06:00

Historien börjar långt tillbaka. Den har sitt ursprung i en genetisk släktsjukdom som kan vara väldigt ondsint, vilket den var för Henrik Lindqvists lillebror Arne Lindqvist.

Det började 1990 när han var 24 år, då fick han något som liknade ett epileptiskt anfall och blev mycket dålig. Läkarna famlade i mörker innan det kunde konstateras att han hade drabbats av Wilsons sjukdom. En sjukdom som gör att inte kroppen kan reglera koppar som kommer in i kroppen via bland annat vatten, choklad och nötter. Den samlas
istället i levern och hjärnan, något som i de flesta fall inte märks förrän i 20-årsåldern.

Det visade sig att båda hans föräldrar var anlagsbärare, något som gjorde att Arne Lindqvist drabbades, däremot inte hans båda syskon.

-  Det var otäckt, ingen visste om mutationen. Han var i obestämbart dåligt skick. Levern slogs ut och han fick kramper, problem med minnet, sömnen och svettningar, berättar Henrik Lindqvist.

Oprövad behandling
Hur den skulle behandlas var väldigt oprövat vid den tiden. Det blev först några månader i Boden som följdes av en period i Umeå. När han sedan hamnade på akademiska sjukhuset i Uppsala kom han i kontakt med en docent som forskade kring sjukdomen, Kerstin Westermark. Något som gav honom hopp, men samtidigt blev det en kämpig tid.

Under tre år svävade han flera gånger mellan liv och död, allt medan det gjordes försök med att medicinera. Kopparspillningen drevs ut ur kroppen via urinen, en procedur som var väldigt jobbig, biverkningarna av medicinerna var många och svåra.

-  Det var en oerhört påfrestande period. Fyra gånger åkte vi till Uppsala efter vi fått besked om att det kunde ta slut, säger Henrik Lindqvist.

Vändningen
1993 kom vändningen, Arne Lindqvist började klara av medicinerna och en lång resa tillbaka till ett så normalt liv som var möjligt startade. Sakta blev han bättre, och när styrkan kom ville han börja arbeta. Han utbildade sig till möbelsnickare och fick jobb i Boden.

-  Han var flink i händerna och tyckte om att arbeta. Han klarade inte att jobba full tid, men han fick sig ett vanligt liv.

Men med det kom ett annat problem. Han åt mängder av medicin varje dag, något han inte ville visa åt alla. Han tyckte det var jobbigt att förklara varför och försökte smyga när han tog sina tabletter. Vilket inte var så lätt med stora traditionella pillerdosor eller plastpåsar, istället började han fundera ut något eget.

-  Den första gjorde han av ett gammalt elrör, sedan blev det modeller av träbitar, berättar Henrik Lindqvist och visar en av dessa som i stora drag liknar den idag färdiga plastprodukten.

Vägs ände
2006 hade sjukdomen satt klorna i honom igen. Beskedet från läkarna var nedslående, en ny lever var det enda alternativet. Något som han inte ville.

-  Jag fick aldrig någon förklaring, men jag tror han insåg att det skulle bli för jobbigt. Han hade nått vägs ände och bestämt sig, säger Henrik Lindqvist med stadig röst, men med en sorg ögonen som är svår att missförstå.

Arne Lindqvist lade i stället den kraft han hade till att utveckla en dosa för mediciner som skulle kunna användas av människor som var aktiva, men samtidigt led av sjukdomar som krävde många tabletter. Han önskade också att produkten skulle vara närproducerad.

Han tog kontakt med Almi där han fick ett mindre stöd. Ritningar sköttes av en firma i Piteå och designtjänsten köpte han av Luleå tekniska universitet. Nästa steg var att formgjuta en prototyp i plast. Det gjordes av ett företag i Gällivare. För övrigt samma som i dag sköter tillverkningen.

-  Arnes dröm var att kunna göra en produkt häruppe som uppskattades, men han föll på mållinjen. Han sa åt mig att det kanske blir du som får slutföra det här.

En dag 1990 satt Arne Lindqvist i sina föräldrars kök på Torpgärdan i Boden och fikade, då fick han det nämnda epileptiska anfallet. En dag i juni 2008 satt han i samma kök när aorta gick sönder och han fick en massiv blödning. Trots snabb operation gick inte hans liv att rädda.

Då var allt bara mörker för Henrik Lindqvist som arbetar som helikoptertekniker. Men efter en resa till USA bestämde han sig. Hans bror hade en dröm och den skulle förverkligas. Med energi, målmedvetenhet och med hjälp av sin mamma och pengar som hans bror lämnat efter sig har han i dag kommit en bra bit på vägen.

Dosix, som produkten heter, har börjat tillverkas i Gällivare. Henrik Lindqvist har låtit några personer prova den, en ung kille från Boden som bytt njure, en kvinna med diabetes och cancerpatienter. Det gemensamma är att de är sjuka, men jobbar eller är aktiva på annat sätt.

Han har också nyligen fått sålt medicindosan till en del apotek, vårdcentraler och hjälpmedelsbutiker. Framförallt i Luleå och Boden, men även söderut.

-  Det känns jättebra, nu har vi till och med börjat få in pengar. Fast mitt motiv har inte varit det ekonomiska. Jag har kunnat förverkliga det Arne ville, att göra livet drägligt för svårt sjuka med en produkt med norrländsk prägel.

Sjukdomen beror på en avvikelse i kopparutsöndringen som gör att koppar lagras i kroppen. Det finns inga uppgifter om det exakta antalet personer med Wilsons sjukdom i Sverige, men sannolikt rör det sig om cirka 50 personer. Det låga antalet kan delvis förklaras av att diagnosen ofta förbises. Kroppen tillförs det koppar den behöver via vatten och föda. Överskottet utsöndras via levern till gallan och vidare ut med avföringen. Vid Wilsons sjukdom är kopparomsättningen störd och överskottet utsöndras inte på ett normalt sätt. Koppar lagras i stället i levercellerna och/eller förs med blodet till hjärnan eller andra organ.

Avvikelsen i kopparutsöndringen beror på en skada (mutation) i arvsanlaget. Wilsons sjukdom ärvs autosomalt recessivt. Vid autosomalt recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.

Källa: Socialstyrelsen

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om