Karin trivs med sin kropp efter operationen

Det är mycket fokus på bröstcancer. Rosa bandet-kampanjer och galor för att samla in pengar. Sjukdomen engagerar och bröst är något som väcker känslor, inte minst i vårt samhälle med utseendefixering och jakten på perfekta kroppsideal. Vi träffar Karin och hennes man Börge hemma i deras villa i Hamptjärnsmoran utanför Boden. Karin bjuder på kaffe och Börges hembakade pepparkakor. Hon konstaterar att hon har det bra som har en egen gourmetkock hemma. Börge har jobbat inom försvaret och gick i pension vid 55. Karin berättar skrattande att hon får både lunch och middag serverad varje dag. Börges matlagning fick en alldeles särskild betydelse när hon var under behandling för sin bröstcancer.Bröstet togs bort
-Jag brukar säga att det är tack vare honom jag har överlevt. När jag fick cytostatika och inte mådde så bra frågade han alltid vad jag var sugen på. Ibland var det kokt falukorv, minns Karin och himlar lite med ögonen åt det något ovanliga önskemålet. -Ja, det var bara att beställa menyn så ordnade jag resten, inflikar Börge.Karin är 58 år, hon såg nämligen siffrorna på datorn när hon var på mammografi i december. -Annars vet jag inte om det stämmer, säger hon och skrattar igen.Hon arbetar som tandsköterska och har gjort så i hela sitt yrkesliv. 1999 var Karin 50 år. Hon hade aldrig varit sjuk innan hon upptäckte att någonting var fel med hennes vänstra bröst. I början av år 2000 fick hon beskedet: Bröstcancer. Hon opererades vid Sunderby sjukhus i februari samma år. En bit av bröstet togs bort. När hon skulle ta bort stygnen ansåg hennes läkare att hela bröstet borde opereras bort.-De hade väl sett något mer på plåtarna. Det blev ny operation i mars. Jag hade aldrig legat på sjukhus innan, annat än när jag legat på BB och fött mina barn. Jag kan nästan allt om tänder, men ingenting om sjukvård. Det blev för mycket för mig.Liten byst
Karin säger att hon mitt i allt kaos som sjukdomen orsakade inte tänkte särskilt mycket på förlusten av bröstet. Hon beskriver sig som en mycket medgörlig patient som inte ifrågasatte läkarnas bedömning. Hon är också mycket nöjd med den vård hon fick. Några smärtor efter operationen har hon inte haft. -Jag har aldrig varit bystig, jag har alltid haft en liten byst. Visst kan det vara en förlust att få bröstet bortopererat, men jag har tre barn och jag har kunnat amma dem länge. Jag är glad att det var jag som blev sjuk och inte min familj. Jag tycker att det har gått bra.Protesen Hulda
Hon har ett smittande skratt och en varm, härlig humor. Hon kan till och med skämta om cancern och sina operationer. För Karin blev det ett sätt att överleva. Hon fick bröstprotes, som placeras i bh-kupan. Protesen döpte hon genast till Hulda. -Jag brukar skoja med mina arbetskamrater och säga att jag måste känna efter om jag har min Hulda med mig. Det finns ju så fina bh:ar nu för tiden, med speciella fickor för protesen. Karin berättar att en av stans klädbutiker numera säljer bh:ar för kvinnor som bär protes. Hon är glad att även en bröstopererad kvinna kan bära fina underkläder.-Det är viktigt för många av oss. Vi vill ju vara lite sensuella, säger hon och ler. Ibland när hon är hemma får den primära protes hon fick direkt efter operationen tjänstgöra igen. -När jag jobbar ute i trädgården händer det att den ramlar ut. Jag brukar skämta med min dotter och säga att nu var det sån fart på käringen att protesen ramlade ut i potatislandet!Trivs med kroppen
Karin trivdes bra med sig själv och sin kropp innan operationen. Det gör hon idag också, även om hon tyckte det var jobbigt att se sig själv i spegeln när bandagen efter operationen togs bort. Hon undviker alltför urringade kläder. Blusar som knäpps med knappar kan dra snett, men om hon verkligen tycker om ett klädesplagg köper hon det ändå. -Jag har accepterat det. Börge har heller aldrig sagt att han inte accepterat det. Vi har varit gifta i 36 år, jag är inte precis ute på marknaden och raggar, säger hon och ser kärleksfullt på sin make. För Karin blev inte förlusten av bröstet det värsta. Det värsta kom i stället när hon påbörjade sin cytostatikabehandling och håret föll av. För henne var håret betydligt mer förknippat med hennes kvinnlighet än bröstet. -Jag har aldrig haft ett svallande hår. Men jag hade jättesvårt för att visa mig för någon utan peruk. Karin fick hämta ut två peruker. I hemmet brukade hon bära sjalett.- Om det ringde på dörren visade jag mig aldrig utan att ta på mig sjaletten eller peruken. Jag tyckte att jag såg ut som en idiot utan.Håret blev lockigt
Karin minns hur ett av hennes barnbarn, som då var i fyraårsåldern, reagerade vid ett tillfälle. -Jag var i köket och hade inte sjaletten på mig. Flickan hade kommit in och sett mig och sedan sprungit ut till sin pappa. Hon hade sagt att det inte var hennes mormor som var där i köket. Det stämde inte för henne. Men jag kom på att det var jag själv som överfört det. När Karins hår började komma tillbaka var det lockigt.-Tänk, efter 50 år fick jag lockigt hår.Håret blev rakt igen, men Karin är nöjd ändå. Hon säger att hon allt är lite fåfäng. Simhallen undviker hon, likaså att besöka offentliga badplatser på somrarna. Men sedan flera år tillbaka leder hon en vattengympagrupp med andra bröstopererade kvinnor. Efter operationen kunde Karin bara delvis lyfta vänster arm. Så ville hon inte ha det, utan kontaktade sjukgymnastiken på Sunderby sjukhus. Hon fick ett övningsprogram.-Då fick jag en idé. Jag tänkte att det kan ju inte bara vara jag i Boden som har drabbats av bröstcancer. Via Bröstcancerföreningen och vårdcentralerna fick jag kontakt med andra. Jag tyckte inte att vi skulle vara tvungna att åka till Sunderbyn för att kunna träna. Gymnastikgruppen fick tillgång till bassängen på äldreboendet Ågården och numera tränar alla tillsammans i en bassäng i gamla garnisonssjukhuset. -Vi är ett jättehärligt gäng. Känsloladdat
Karin kan tänka sig att det är väldigt känsloladdat för många, detta med att operera bort ett eller båda brösten. Hon minns inte om hon efter den sista operationen blev tillfrågad om hon ville ha ett bröstimplantat inopererat, så kallad bröstrekonstruktion. -Det är möjligt att någon frågade, men jag kommer inte ihåg. Jag har aldrig tagit upp det själv. Om någon erbjudit mig det hade jag tackat nej. Det fick räcka med de två operationer jag redan gått igenom. Karin var tillbaka på sitt arbete ett och ett halvt år efter den sista operationen. Hon gick snabbt upp till heltid. Men sedan tog det stopp. -Jag fick en utmattningsdepression och har jättesvårt att klara stress. Det blev för mycket på en gång. Jag hade inte hunnit bearbeta allt som hänt.Nu jobbar hon 50 procent och det fungerar bra. Hon konstaterar att det på sätt och vis är enklare att drabbas av en sjukdom som syns på ytan. Hon kan idag inte säga om hon någonsin kommer att jobba heltid igen. -Det är mer värt att jag mår bra, att jag orkar vara den glada, trevliga Karin som jag faktiskt är.