Jonas skor sig på gamla traditioner

Inne i lokalen dominerar doften av läder med små, små inslag av färg, skokräm och kontaktlim. Det är här på hembygdsområdet i Boden, ett stenkast från kyrkan, som Jonas Samuelsson har sin verkstad. Han lyfter blicken från de skor han just är i färd med att limma och hälsar sedan välkommen.

– Jag har ju en bra fläkt men det luktar kanske ändå lite lim här nu eftersom jag har limmat en del nu, förklarar han.

Sedan visar han runt bland de maskiner och verktyg som finns. Han sätter sig vid en gammal Singer från 1928 som drivs med hjälp av fottramp. När han börjar sy fylls lokalen med det rytmiska ljudet som också framkallar ett stillsamt lugn.

När han är färdig tittar han upp:

– Men det tog en del tid innan jag lärde mig att sy med den här. Man måste lyssna på maskinen för att veta när den matar fram. Det är en viss teknik.

Sedan öppnas dörren in i skomakeriet och Sofia Isaksson kliver in. Hon har lämnat in ett par kängor där de gamla dragkedjorna nu är utbytta mot nya fina.

– Jag fick ett sms att skorna var färdiga. Gick det bra att byta dragkedjorna, säger hon.

Jonas letar snabbt fram kängorna som synas av kunden.

– Sofia är en av få som faktiskt lämna in vinterskorna i god tid. De flesta brukar annars vänta till samma vecka som det börjar att snöa. Och de här skorna är helt klart värda att repareras, säger han.

– Ja, de är varma och väldigt sköna så det känns fint att man nu har fått dem lagade, säger hon.

Samtidigt får hon frågan om hon kan tänka sig att vara med på bild och hon nickar instämmande.

– Är det okej om vi lägger ut det på en datingsida också, säger Jonas blixtsnabbt.

De skrattar tillsammans.

– Nä, där går nog gränsen säger hon sedan med ett leende.

Därefter berättar han att det mer eller mindre var en tillfällighet att han hamnade i skomakeribranschen. Han var släkt med Börje Olofsson som hade skomakeri i Boden i drygt 40 år. När han hade två–tre år kvar till pension fick Jonas frågan om han kunde tänka sig att lära upp sig och ta över den dag det blev aktuellt.

– Då var jag ju fastighetsskötare och hade fast jobb så jag tackade först nej, säger han.

Sedan blev det en nedgång i den bransch där han själv var vilket ledde till att han tvingades gå ned på halvtid.

– Då började jag nosa runt på nätet och hittade bara en skomakarutbildning och den finns i Hedenäset.

Någon hjälp från arbetsförmedlingen skulle han först inte få eftersom det vid den tidpunkten fanns en del arbetslösa skomakare i Sverige. Han gav sig ändå inte och med god hjälp från Utbildning Nord ändrade sig arbetsförmedlingen i Boden och gav honom till sist chansen att bli skomakare. Det är ungefär så långt han hinner på den berättelsen innan det är dags för nästa kund att kliva in. Den här gången är det BBK–profilen David Roberts som kommer in med två par dojjor som behöver åtgärdas. Det blir en del småprat även där innan han återvänder till den sportbutik som han driver.

– Mötena med kunderna är viktiga. Jag har ju hållit på i 14 år nu och jag hade nog tappat sugen eller gnistan om jag bara hade suttit i en källare eller i en lokal och inte träffat några kunder, säger han.

Under de 14 år som han har varit verksam har han också fått en del stamkunder. Den här kundkontakten är enligt Jonas viktig på mer än ett sätt:

– Det är ju ett serviceyrke. Många kunder kommer ju tillbaka. Jag tror också att man kan hjälpa många fler om jag har en mänsklig kontakt än om jag bara hämtar skorna från ett inlämningsställe. Det kan ju vara så att de först vill ha en reparation men som i slutändan skulle bli rätt dyr. Sedan diskuterar vi och då har man kanske fått ett eller två förslag till på lösning och då slutar det kanske med att man tar något av de två. Det går man aldrig om man bara har ett inlämningsställe och en fast prislista, säger han.

Han återkommer sedan till hur han började och hur han efter ett år vid skomakarutbildningen i Hedenäset till sist blev lärling hos Börje Olofsson. Under den perioden byggde han mycket av sin hantverksmässiga grund och han hyllar också sin gamle mentor och läromästare:

– Det var en fantastiskt tid att få vara med Börje. Han bjöd på tips och trix och hur han löste olika problem. Den utbildning som jag fick hos honom har nog gjort att jag har överlevt i 14 år, säger han.

I dag ligger hans egen lokal vägg i vägg med det muséum där den Flarkenskomakaren Joel Nilssons gamla maskiner står. Jonas brukar också ta emot olika grupper och visa runt i det.

– Det var jag som tog kontakt med kommunen för jag hade ju sett den här byggnaden och tyckte att det skulle kunna bidra till att ge mer liv till det här området. Jag hade också många kunder som hade lite svårt att färdas och i den gamla lokalen var det en brant stentrappa ned i källaren. I dag har jag många som till och med kan komma med permobil uppför rampen och som sedan kan knacka på och rulla in, berättar han.

När många andra i hans bransch har renodlat verksamheten på så sätt att man kanske bara gör vissa lite enklare jobb har Jonas Samuelsson istället valt motsatt väg. På väggen i hans butik sitter en skylt som säger ”man vet inte vad man kan förrän man har försökt”. Den fick han av en kund en gång som kom med ett knivigare uppdrag där några andra hade backat och tackat nej. Det svaret fick han inte när han kom till Boden.

– Det som gör mig unik är nog bredden och att jag sällan nekar. Jag har hela tiden sett utmaningar i att försöka lära mig nya saker. Det har gjort att kunden tar med sig en sko och samtidigt ett bälte eller en skoter– eller vinterjacka som behöver ny dragkedja eller ett par knivar som de vill ha slipade. Sedan säger jag ja till alla grejorna, jag säger inte bara ja till skorna, säger han.

Sedan fortsätter han:

– Det skulle nog behövas en skomakare i varje stad. Och det märker jag att bodensarna är rätt nöjda över att kunna köra hit sina grejer och bara lämna in.

– Jag tycker att variationen är det bästa. Jag gör inte bare en grej utan jag reparerar det mesta. Sedan har jag också kundkontakten och ett par dagar i månaden kan jag också sitta med fakturering, bokföring och marknadsföring. Sedan är man på´t igen och reparerar och träffar människor.

– Ja (skratt). Vissa grejor som är himla stora reparationer som kunder har lämnat och då känner man ganska snabbt att ”det här kommer att ta tid och energi”. Fast jag gör det ju ändå. Men det är som tur är inte så ofta jag får den känslan.

– Jämför man för tio år sedan så tycker jag att folk köper skor med bättre kvalitet. Den här grejen med riktigt billiga skor har nog de flesta provat, så även jag. Jag har gått in och köpt skor bara för en fest. Men köper man billigt så blir kvaliteten därefter. Går det sönder är det ofta inte möjligt att reparera utan kunden får kasta och köpa nytt. Många i dag är ju rätt stressade och det tar tid att leta skor. Därför väljer nog många skor som håller lite längre och som är värda att repareras. Sedan märker jag också en ökad miljömedvetenhet där många försöker undvika att bygga på sopberget.

– Boden är en fantastisk stad att leva och bo i. Jag gillar människorna och har ett bra samarbete med kommunen. Detta har medfört att jag är Boden trogen. Jag har nämligen fått erbjudande vid inte mindre än fyra olika tillfällen att flytta min verksamhet till andra städer men det har aldrig varit aktuellt.