Palle Andersson och hans två norrbottensspetsar Neo och Enya tillbringar så mycket tid som de bara kan i den trivsamma jaktkojan.
Palle Andersson gör upp en eld i den lilla köksspisen. Värmen sprider sig i kojan och på bordet ligger en karta där han tänker sig att vandra under dagens jakt. Norrbottensspetsarna Neo och Enya får springa fritt i skogen runt kojan medan han njuter av den första kaffekoppen.
– Det här är mer än en jaktkoja, det är också ett andningshål. Och familjen tycker om att vara här också, säger han.
Jaktkojor har alltid funnits men på senare år är det allt fler som lägger ner lite extra tid och pengar för att få de ombonade, funktionella – och trivsamma.
– Det handlar inte om någon lyx men när man väl bygger så vill man ju att det ska bli så bra som möjligt, säger han.
Enya väntar in husse samtidigt som dimman lägger sig över skogen.
Sedan följer en spännande jaktdag med de två spetsarna. Hundarna skällde en orre som till sist flög innan han hann med att få skottillfälle.
Skogsvandringen bjuder på så mycket mer än bara jakt. Vid en liten bäck stannar Palle Andersson till.
– Se. Där har du en liten bäcköring, säger han och pekar.
Den lilla bäcken är bara två meter bred. Och snart får den pinnsmala öringen sällskap av en fisk på cirka tre hekto.
– Det här visar hur små vattendrag som behövs för att hålla fisk, säger han.
Palle Andersson hittade rödgul trumpetsvamp någon kilometer bort från kojan.
På väg tillbaka till skogskojan bjuder naturen honom på ännu en upplevelse. I riset på en tuva i kanten av en myr växer rödgul trumpetsvamp.
– De här var verkligen väl kamouflerade. Det här är ju en jättefin matsvamp så de får följa med tillbaka till kojan, säger han samtidigt som han plockar.
Halvtimmen senare hänger de blöta jaktkläderna på tork inne i jaktkojans bastu. Palle Andersson som bland annat har byggt huset där han och familjen bor i hemma i Sörbyn berättar att han har gjort väldigt mycket själv på jaktkojan.
– Samtidigt ville jag spara lite tid så jag beställde färdiga väggblock, säger han.
Palle Andersson tillbringar också tid i sin koja under vintern. Den lilla kaminen värmer snabbt upp hela utrymmet.
Kojan är byggd i två sektioner som sitter ihop med varandra. Den stora delen där man sover och vistas i är på cirka 15 kvadratmeter. I den andra finns en bastu. Mellan de båda huskropparna ligger ett tak så att man kan enkelt ska kunna ta sig mellan.
Bastun är både en plats där man tvättar sig men funktionen att hänga blöta kläder där är minst lika viktig.
– Hela poängen med det är att man inte ska dra in fukten i stugan. Det är annars det som alltid händer. Och så börjar man att elda och så blir det som en ångbastu, säger han.
Han stryker Enya över pälsen och bjuder henne och Neo på lite renkött.
– Här inne vill jag ha det trivsamt. Så att det är bra ordning här. Jag är nöjd med hur det blev. Jag hade inte byggt på något annat sätt om jag hade gjort om det, säger han.
Kojan används också året runt.
– När det är vinter och riktigt kallt och klart så kan jag åka upp och vara här helt själv. När man går ut är det så kallt att det smäller i träden. Och det är de enda ljud man kan höra. I övrigt är det helt tyst, säger han.
Eftersom det finns en hel del yta som ligger under tak kan man väldigt mycket där. Det gör att man kan hålla en bättre ordning i stugan. På så vis blir det också mer trivsamt.
Sedan lägger han på ett till vedträ i köksspisen.
– Den bästa dagen är väl när man har fått skjuta en ungfågel och sedan plockat lite kantareller eller trumpetsvamp. Och slänga in en färdig potatisgratäng i ugnen och sedan steka på två orrbröst och så har man med sig lite grädde och gör en svampsås till det. Och så tar man fram ett glas rött. Att äta det här, ja då är ju som michelinkrogarna tvåa, säger han med ett skratt.
Sedan tillägger han:
– Jag trivs att vara här. Ja, man kan nog säga att jag älskar att vara här.