Han är springvikarie och jobbar för närvarande på en gruppbostad för personer med funktionsvariationer. Han trivs med jobbet och människorna där.
Han gick handelsprogrammet på gymnasiet, men fick höra av andra att han var duktig på att jobba med människor och tycker även om det.
– Jag har ingen praktisk utbildning och har aldrig haft något drömyrke. Så det har blivit att jag jobbat med människor.
Innan han 2019 började arbeta åt kommunen har han arbetat med ensamkommande flyktingbarn på Aleris i Boden och på ett boende, som Statens institutionsstyrelse, SIS, var huvudman för. På SIS-boendet var han också vikarie, men hos Aleris vara han tillsvidareanställd på heltid, men fick sluta i och med att verksamheten drogs ned i samband med att gränserna stängdes och allt färre flyktingar kom till Sverige.
– Det är den typen av jobb jag har haft. Man har alltid fått hanka sig fram på vikariat, tyvärr. Klart jag skulle vilja ha ett fast jobb och en trygghet. Det är konstigt att man inte blir erbjuden det, säger Thomas Grönlund.
Han förklarar att han som springvikarie anmält sig på en lista hos kommunen och sedan hoppas att han ska få sms från kommunen, att de behöver honom.
– Det är svårt att planera, för tanken är att man alltid ska vara tillgänglig. Jag har inte råd att tacka nej och skulle man plötsligt inte kunna ställa upp en dag så är man orolig att man inte ska få några fler sms. Man står i en jäkla beroendeställning.
Han vet inte från vecka till vecka hur mycket han kommer arbeta och tjäna. Han har ersättning från a-kassan och får även del av försäkringskassans jobb- och utvecklingsgaranti.
Det är en ständig jakt på timmar för att få vardagenslivet att gå ihop. Han tillägger att det var ännu mer så när han tidigare inte hade någon ersättning vare sig från a- eller försäkringskassan.
– Då var det ännu mer press, men det är det fortfarande för man får inte ersättning hur länge som helst. Utan någon ersättning alls var det jäkligt tungt. Jag hade tur, fick börja hos en brukare och hamnade på en schemarad. Då råkade jag ut för en olycka och bröt benet. På grund av att jag inte kunde lyfta brukaren längre ansågs jag inte längre nödvändig där och fick återgå som springvikarie utan rad.
Har du barn?
– Som tur är har jag inte några barn, som jag måste oroa mig för. Det hade varit ännu mer otryggt om jag hade haft barn. Det är väl också en anledning till att man kan leva på det här sättet. Nu har jag bara mig själv att ta hänsyn till, svarar Thomas Grönlund.
Han tycker det är konstigt att Bodens kommun inte konverterar in sina springvikarier på fasta tjänster.
– Jag vet faktiskt inte varför de inte gör det.
Enligt Kommunal, där Thomas Grönlund är medlem, är det i flera kollektivavtal numera reglerat att visstidsanställda efter tre år ska erbjudas en tillsvidareanställning.
– Många är långt från att ha uppnått den tiden. Om det nu ska vara en viss tid för att man ska kunna bli inkonverterad, så kanske man skulle kunna minska ned den tiden. Genom att sänka tidskravet kan det gå lite snabbare, säger han.
Framför allt tycker han att personer som är lite äldre skulle behöva den tryggheten. Däremot tror han att springvikariet kan vara något positivt för ungdomar, som ska börja studera eller håller på att studera.
Själv önskar han dock veta när han ska jobba, hur mycket han ska jobba och hur mycket han tjänar.