När Christina Björklund tar emot hemma i lägenheten i Boden känner hon sig nervös. Det är första gången hon offentligt berättar om upplevelserna hon höll för sig själv hela uppväxten.
– Det kanske kan hjälpa någon annan, därför gör jag det. Men det är jättesvårt att prata om det, säger hon.
Samtalet handlar om minnen som tidigt kapslades in djupt i hennes inre.
– Att jag inte pratade om det var på något sätt för att jag inte ville lämna ut min pappa. Jag ville inte skvallra, för han var ändå min pappa.
Christina Björklund beskriver den tidiga barndomens jular:
– Alltid rädd, alltid orolig. Det där som barn får ... Julklappar och sedan kompisarna som undrar: vad fick du? Oftast fick man ingenting för han hade supit upp pengarna innan. Det fanns inte julmat eller någonting, vi fick vara glada om vi fick vanlig mat.
Hon minns fantasierna om en annan slags pappa.
En pappa som inte luktar sprit.
En pappa som inte ramlar och slår sig så att blodet sprutar.
En pappa som köper julklappar.
– Jag hade en kompis, hennes pappa var helt underbar. Jag brukade önska att han var min pappa också. Och han i Saltkråkan, Tjorvens pappa, tänk om han var min pappa?
Christina Björklund minns en man som tog med henne på kafé när han var nykter, men som i långa perioder var berusad och oberäknelig.
– Taxibilarna som fanns på den tiden, det var mercor som lät på ett speciellt sätt. Varje gång det kom en taxibil sprang jag och lade mig under mammas säng. Det hände att jag kissade på mig av rädsla.
När hon var sex år skiljde sig hennes mamma från pappan.
– Skilsmässan ansågs skamlig, grannarna hälsade inte på oss. Hur kunde hon skilja sig från en så trevlig karl? Han hade ju vit och ren skjorta. Men det var ju mamma som hade tvättat skjortan så han var vit och ren. Hon skilde sig för vår skull. Då blev jularna mycket bättre. Vi fick julgran och julklappar, det blev lugnt. Man behövde inte vara rädd mer.
Båda Christina Björklunds föräldrar är döda i dag, vilket gör det lättare att prata om barndomen.
Som tonåring och vuxen hade hon knappt någon kontakt med sin far, men slutligen nådde hon en punkt av försoning.
– Jag hann skriva ett brev innan han dog, som han fick. Då hade jag lyckats förlåta honom, säger hon.
Berättade du för någon om hur ni hade det?
– Nej, det gjorde jag inte, det var något man skämdes för. Jag minns när jag kom upp i 13-årsåldern och någon frågade vad min pappa jobbade med eller var han bodde. Då sa jag att han var död. Han levde ju men det var lättare att säga att han var död än att han var alkoholist.
Pappans alkoholism har präglat hela vuxenlivet.
– Jag har haft väldigt svårt att lita på människor, känt mig värdelös och haft låg självkänsla.
Eftersom de första jularna var så ångestfyllda, tog det många år att hitta ett eget lugn inför och under storhelger. Som förälder kämpade Christina Björklund för att ge de egna barnen ett fint julfirande.
– Jag försökte göra det bästa men tyckte egentligen bara att det var skönt att gå och lägga sig på julafton. Jag mådde inte bra på jularna.
Vändningen kom när hon träffade sin nuvarande man Greger. Tillsammans har de, bit för bit, löst upp knutarna.
Nu vågar hon äntligen låta sig bli älskad.
Även julfirandet känns numera lustfyllt.
– Ja, nu tycker jag att det är roligt med jul. Jag bakar och pysslar, det är fint. Men det tog lång tid.