Det är ingen slump att Per Lundström lyckats fånga huggormarna på ett så närgånget sätt. Han har i många år varit en hängiven naturfotograf och hobbyn har delvis även blivit ett yrke. 2019 släppte han en fotobok med sina bästa bilder tillsammans med journalisten Marianne Westin och hans Instagramkonto har över 20 000 följare. Vi har tidigare visat hans otroliga bilder på varg och björn men denna gång var det ett annat rovdjur som stod i fokus – huggormen.
Och ormar fanns det både lite här och där vid den utvalda platsen i Boden när Per Lundström och hans fotokamrat började se sig omkring.
– Det var ett jäkla prassel överallt, säger Per Lundström som inte är någon ormfantast i grunden men som nu fått en ny bild av de slingrande figurerna.
– Jag är egentligen inte så jätteförtjust i ormar men jag tror jag botade min ormrädsla tack vare detta när jag fick se och studera dem. De var många men de är inte farliga så länge man inte vill peta på dem.
Just denna tid, när solens strålar börjar värma, är det en ypperlig tid för den som vill se huggorm. Ormarna tar sig ut ur sina vinterhålor och inledningsvis kan man se ganska många på samma ställe.
Huggormarna var inte aggressiva på något sätt, trots att Per Lundströms och hans fotokamrat var mindre än en meter ifrån i vissa fall.
– Jag uppfattade dem som slöa. De var ute för att sola, vila, ta det lugnt och komma ut ur boet efter vintern. De var inte så sugna på att hugga, om man säger så, säger Per Lundström.
Ormarna var dock inte så slöa att de tackade nej till lite vårkärlek. Ett ormpar brydde sig inte om den mänskliga närvaron och passade på att skapa nya ormar framför Per Lundströms kamera.
– Jag fick en del parningsbilder som ser ganska annorlunda ut, säger Per Lundström.
Reaktionerna på ormbilderna har varit lite mer åt skräckhållet än hans övriga bilder på Instagram. Folk har undrat om det verkligen finns ställen där det är så pass mycket orm och oroliga hundägare undrar var ormarna finns.
Per Lundström beskriver att det var "Amazonaskänsla" att fota ormar på så nära håll men han höll sig kall trots prasslet överallt.
– Jag kände att det var under kontroll men efter ett tag började jag se mig om bakåt också, jag ville inte ha någon som smyger upp bakom, säger Per Lundström och skrattar.