Sandra Tigerlind är Bodentjejen som ömmar för djuren och har en fristad för seniorhundar. "Ibland räddar vi dem men tvingas avsluta deras liv för att räddningen kom för sent. Det är det snällaste och sorgligaste vi kan göra för dem", säger Sandra Tigerlind.
När Sandra Tigerlind, 38, arbetade på hundhem utomlands var det något som slog henne: de svarta hundarna blev alltid valda sist.
– Man såg vilka som fick ett hem snabbt och vilka som blev kvar: de rädda och traumatiserade och de svarta hundarna. Det är mycket gulligare om den svarta hunden eller katten har en vit fläck på ögat, de kan flytta till vilken familj som helst. Men de som ingen vill ha då? Vad händer med dem, ska de bara sitta här tills de dör, säger hon.
Vi träffas på ett hotell i Boden, Sandra Tigerlind är på snabbesök i hemstaden som hon lämnade som 19-åring. Numer bor hon i Orrefors, Småland. Där driver hon ett hundhem och rehabiliterar samt omplacerar hundar. Hon är utbildad hundpsykolog, specialiserad på traumatiserade hundar. De som av olika anledningar inte kan omplaceras hittar sitt för-alltid hem hos henne.
När Sandra var liten bestämde hon att hon skulle arbeta med hundar när hon blev stor. Frågan kom förstås, skulle hon arbeta som veterinär?
– Jag sa nej, jag vill inte jobba med trasiga hundar.
Hon dricker en klunk te.
– Ironiskt nog är det precis det jag gör.
Föreningen Black dog foundation hjälper hundar i nöd. Många gånger handlar det om gamla hundar som inte får chansen någon annanstans.
Den första svarta hunden var tiken Aila. På hundhägnet där Sandra Tigerlind volonterade fanns den lilla svarta hunden, en livrädd stackare som inte lät någon komma henne nära.
– Jag fick inte adoptera henne för hon skulle rehabiliteras först. Men hon hade redan varit där i fyra år och inget hade hänt. Jag tänkte, ni kommer aldrig att komma någonstans med henne, så jag tjatade till mig henne.
Aila flyttade till Sandra Tigerlind men var helt avstängd, låg och stirrade in i väggen 24 timmar om dygnet. Hon kissade och bajsade ner sig av rädsla för minsta lilla ljud.
– Det var som att hon gett upp om livet. Men vi arbetade med henne i månader och hon fick vara med där allt hände. Det blev hund av henne till slut, hon älskade promenader och lekte med andra hundar.
Men livet ville annorlunda.
– Hon fick jätteaggressiv cancer och gick bort tio dagar efter beskedet.
Namnet Black dog foundation kommer från de svarta hundar som väljs bort när människor skaffar sig husdjur.
Aila blev startskottet på Black dog foundation, föreningen som hjälper de hundar som kanske inte annars hade fått hjälp. Bland de hundar som Sandra Tigerlind tar hand om märks ett stort antal slädhundar. En del har blivit omhändertagna av länsstyrelsen, i andra fall har verksamheten själv kontaktat henne för att intäkterna gått ner.
– Vi har inte gatuhundar i Sverige men hundar inom industrin får alltid lida när ekonomin inte går ihop. De yngre hundarna får oftast en chans i nya hem eller som slädhundar men de gamla, ja de kastas bort. Så då har vi försökt hämta de äldsta hundarna.
I Småland har föreningen 25 000 kvadratmeter inhägnad mark där hundarna bor tillsammans med Sandra Tigerlind. När kriget i Ukraina startade reste hon ner för att leverera mat, mediciner och rädda gamla hundar för att göra plats för fler i hundhemmen.
– Vi tog hem en äldre hund som saknade alla tänder och hade noll livslust. Han stod flera timmar i dörren innan han tordes komma in i huset, han hade aldrig varit inomhus. När han till slut gjorde det så var det ett jättefint ögonblick.
– Han fick bara ett par månader innan han dog men blev älskad och slapp dö ensam. Hur konstigt det än låter är det som att de slappnar av så de kan gå och lägga sig och sova och aldrig vakna mer, för "nu är jag i trygghet".
Sandra Tigerlind har svårt att förstå hur så många av de hundar som föreningen hämtar är sjuka och har saknat vård länge trots att de bor i Sverige.
– Det är svårt att acceptera. En hund som bott i ett hägn utomlands kan jag förstå om de har dåliga tänder och tumörer, ingen bryr sig om dem. Här ska de ha ett skyddsnät men de faller mellan stolarna.
– Ibland räddar vi dem men tvingas avsluta deras liv för att räddningen kom för sent. Det är det snällaste och sorgligaste vi kan göra för dem.
Sandra Tigerlind hundar hundhem black dog foundation
Sandra Tigerlind har alltid vetat att hon vill jobba med hundar. Nu får behövande hundar ett sista hem hos henne.
Det finns 25 000 kvadratmeter inhägnad mark. För några är det ett för alltid-hem, för en del är det ett tillfälligt jourhem.
Sandra Tigerlind har varit ner till Ukraina för att leverera mat och andra varor.
Sandra Tigerlind har flera hundar boende hos sig. En del av dem flyttar vidare till andra hem, andra stannar för evigt.
Just därför arbetar föreningen med välfärdskort till äldre och ensamma människor som kanske inte har någon som tittar till dem eller har någon som tar hand om djuret om ägaren hamnar på sjukhus.
– Vi måste försöka göra något, det känns maktlöst annars.
Sandra Tigerlind ska köra tillbaka till Orrefors, 18 timmar i bil väntar tillsammans med de två hundarna hon kom för att rädda.
– Folk vill inte ha gamla hundar för de tänker på hur lite tid de får med dem istället för hur mycket de får tillbaka. Ja, jag går sönder när de dör. Men sen kommer det där nödropet igen och jag känner att, ja, klart jag måste hjälpa.
Hos Black dog foundation får seniorhundar en sista chans.