Kanske har du hört henne i Morgonandakten i P1, kanske i Tankar för dagen i samma radiokanal. Om du inte är rekryt eller försvarsanställd i Boden, då har du säkert mött henne inne på regementet, på kaserngården eller ute i skogen på en övning.
I ett sekulariserat Sverige, år 2020, tycker hon att hon som präst har en självklar roll på regementena. Existentiella frågor om krigets villkor, om liv och död och om att ta någon annans liv alltid är lika aktuella, idag lika mycket som förr och även i framtiden, menar hon.
– Det gäller ju frågor som inte är bundna till en viss trosriktning och som vi kan behöva prata om och reflektera över. Det försöker vi garnisonspastorer hjälpa till med.
Om någon tillhör en annan trosriktning så har de ett nätverk av församlingar i Boden som de kan slussa vidare till.
Hon möter vid grinden och tar sedan täten över den isiga kaserngården bort till sitt kontor. Hon ursäktar sig på förhand för den eventuella röran och hämtar kaffe att bjuda på. I ett hörn förvarar hon sin militära utrustning. På väggen hänger ett porträtt av Nelson Mandela. Hon gjorde delar av sina teologistudier i Sydafrika och för henne är han en förebild.
– Jag är ju själv adopterad från Colombia och tycker det är intressant att ta del av hur de i Sydafrika efter apartheid har arbetat mot rasism.
Det har hjälpt henne att tyda sin egen livshistoria och att få förståelse för de fördomar som finns även i Sverige och varför vi behandlar varandra olika beroende på ras, förklarar hon.
Luisa Landewall är uppvuxen i Uppsala, men bor sedan många år i Boden, närmare bestämt i Heden.
Första gången hon kom hit var som värnpliktig för 20 år sedan.
– Jag ville utmana mig genom göra något spännande efter gymnasiet, men inte jobba, plugga eller resa som många av mina kompisar gjorde. Då var lumpen ett bra alternativ.
Kort dessförinnan hade hon tagit steget till att bli troende kristen.
– Det kan vara en prövning för kristna att göra lumpen, för där möter du en helt annan värld. Men för mig var det skönt att komma till ett nytt sammanhang och säga att jag var kristen.
Länge stod det och vägde för henne mellan att satsa på en officersbana eller att bli präst. När hon insåg att hon inte behövde välja mellan försvarsmakten och kyrkan, utan kunde bli garnisonspastor, kändes beslutet självklart.
Hon läste teologi först i Uppsala, sedan i Umeå och skrev sina uppsatser i Sydafrika.
Hon har sedan prästvigningen 2009 hunnit jobba som präst i Boden, Luleå och Arvidsjaur innan hon kom till I19 och A9 i Boden för två år sedan.
Känner du som kristen inga problem att bära vapen?
– Nej, och det var något jag bottnade i redan som soldat. I den bästa av världar kommer jag inte att behöva använda den här kunskapen. I den sämsta av världar måste jag det, därför att det finns ett högre syfte med att skydda det som jag tycker är värt att skydda, som vår demokrati, mig själv, de andra jag arbetar med och civila.
Hennes vardag består i att ge stöd till dem som finns i Bodens garnison men också att vara ett stöd bland dem som gör utlandstjänst, både före och efter. De arbetar mycket med krishantering i samband med olyckor i Sverige och när någon har råkat ut för något utomlands. Nyligen var hon med och mötte upp de soldater i Arvidsjaur som kom hem efter en kritisk situation i Irak.
– Vi arbetar så klart också mycket med kamratstöd, så att alla lär sig att ta hand om varandra.