I helgen öppnades hennes utställning på Bodens konsthall. Den består av 30-talet målningar med Helena Adolfssons betraktelser från vandringar i landskapet runt byn Kvikkjokk. Endast tre tavlor har visats tidigare, resten är nyproduktion.
Helena Adolfsson är uppvuxen i Uppsala. Efter utbildningen på Konstfackskolan på 90-talet flyttade hon till Kvikkjokk där hon nu varit bosatt i 23 år. I dag är naturen en del av hennes vardag.
– Det var ett bra byte. Jag flyttade till byn för det gamla vanliga nämligen kärleken. Jag är en naturmänniska och var uppe på fjället och vandrade och stötte på min man Björn i byn. Vi höll kontakten och sedan flyttade jag upp.
– Sedan finns också en stor kärlek till den fina naturen här. I området finns några av de sista orörda markerna i Europa.
Med sitt måleri vill Helena beskriva en stämning, ett ögonblick. I naturen finns årstidernas växlingar och ljus, skiftningarna i snön, sommarens grönska med alla sina nyanser och vattnets speglingar.
Motiven är oftast vardagsmotiv och från landskapet som omger Kvikkjokk.
– Eftersom Kvikkjokk är så nära Atlanten, kan det bli väldigt speciella ljusskiftningar, kanske mer än det är vid östkusten. Det blir ett visst slags skimmer tack vare de västliga och sydvästliga vindarna.
Under sina vandringar och strövande samlar Helena Adolfsson sina intryck i skisser och akvareller som sedan blir underlag i hennes målningar. Hon har en ateljé i sin bostad där hon sedan avslutar målningarna.
– Det går inte att säga hur lång tid varje målning tar. Det är lätt ibland att fastna på någon detalj utan att se helheten. Då brukar jag sätta undan tavlan så den får vila en vecka och ibland har det även handlat om två, tre månader innan jag målat på den igen.
Innan Helena flyttade upp till norra Sverige så målade hon ofta hus och människor i olika situationer.
– Det har jag inte runtikring mig nu. Jag är inte så mycket för att måla abstrakt utan jag gillar att i mitt måleri utgå från det jag ser, men ändå inte måla direkt avbildande eller naturalistiskt. Det blir en tolkning av upplevelsen från ett specifikt ögonblick.
Hon märker det ibland, när hon ställt ut målningar med granar i södra Sverige, att besökarna inte riktigt förstår varför granarna häruppe ser ut som de gör.
– Granarna i södra Sverige är stora och har långa yviga grenar. De i norr liknar mer glesa piprensare. För många ser den nordliga granen ut som om den är sjuk med sitt korta, glesa och lavbehängda grenverk. Besökarna tycker det är lite konstigt, men man kanske måste ha någon slags igenkänningsfaktor för att förstå en målning.
Helena Adolfsson trivs i lilla Kvikkjokk där det i dag bor ett tiotal personer året runt.
– Jag träffar många trevliga människor från hela världen som kommer hit för naturupplevelsen. Själv har jag möjlighet att åka ned till mina gamla hemtrakter där får jag min dos av tempo och puls mellan varven innan jag återvänder till lugnet häruppe.