Vissa kommuner tar emot fler asylsökande än andra. Konsekvensen blir ofta en ansträngd boendesituation där människor tvingas leva tätt ihop.
Frågan är vad som är rätt? Att folk som flyr från krigsdrabbade områden får skydd i Sverige eller att de som redan är här får en bättre levnadsstandard?
I Boden fylls gamla militärkaserner till bristningsgränsen. Som i Migrationsverkets camp på Rotorvägen där Amer Ali bor i ett rum tillsammans med fem andra män.
Med tanke på hur många som flyr till Sverige nu, har du förståelse för att ni bor så många i varje rum?
- Om jag inte skulle ha förståelse skulle jag inte ha bott här i ett och ett halvt år.
Amer Ali flydde från krigets Syrien och har likt de flesta syrier fått ett positivt asylbesked.
- Man flyr ju så klart för sin säkerhet. Men det är en chock att komma till ett sådant här ställe, det uppstår en massa nya problem.
Dokumenterar asylboendet
I Syrien arbetade Amer Ali med tv. Och för att beskriva sin egen och andras situation i asylförläggningen spelade han i våras in en dokumentärfilm med titeln Från döden till livet.
- Livet är väldigt svårt här med sex personer i varje rum som har olika nationaliteter, religioner och vanor. Många är deprimerade och försöker hitta en lösning för att komma härifrån.
Nu håller han på med sin andra film. Denna gång fokuserar han på barnen och hur de påverkas av livet i kasernen.
- De blir instängda här. De har inget ställe att leka på förutom i korridoren och i trapporna. I filmen beskriver jag barnens drömmar.
Tanken är att de asylsökande endast ska bo här i några månader i väntan på besked. För att sedan få ett nytt boende om beskedet är positivt - alternativt lämna landet.
Verkligheten är annorlunda.
Långa handläggningstider i kombination med bostadsbrist och överklaganden gör att människor bor här i flera år.
- Jag är inte den enda. Man måste vänta på sin tur, säger Amer Ali.
Två familjer i ett rum
Några dörrar bort i korridoren bor Hani Bhtete, även han syrier.
Han knappar vant in den fyrsiffriga koden och öppnar till det gamla militärrummet.
I öppningen möts man av en rad plåtskåp som delar rummet i två. Till vänster bor Hani Bhtete tillsammans med frun Ittihad Hlbiye och ettårige sonen Timm.
Till höger bor en albansk familj som även de har ett litet barn.
Hur är det att leva som kvinna på förläggningen?
- Som kvinna är det ingen skillnad men som mamma är det svårt, säger Ittihad Hlbiye och tittar på sin son som med stora ögon studerar alla besökare.
Utanför deras enda fönster hänger det en vit plastpåse. Ittihad Hlbiye skrattar när hon berättar att de förvarar maten där eftersom det är så lite plats i köket. Hon skrattar ofta.
- Jag försöker vara glad för att överleva. Och min son måste ha en positiv omgivning. Man får försöka glömma varför man är här och ta det dag för dag.