Hösten 2009 blev Annette Nilssons son bestulen på sin cykel. Efter att ha letat i ett antal dagar återfanns den i grannskapet. Cykeln var precis nymålad och en man stod vid den.
Mannen blev åtalad för häleri och Annette Nilsson ska ha blivit tillfrågad om hon ville begära skadestånd för kränkning av minderårigt barn samt värdet på cykeln i sonens ställe. Det ville de.
JO-anmälde
Efter flera månader visade det sig att mannen blivit dömd för häleri - helt utan Nilssons vetskap. Dessutom vidarebefordrades aldrig skadeståndskravet till tingsrätten.
Annette upprättade en JO-anmälan och i svaret riktade JO skarp kritik mot Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Luleå.
Trots att det visade sig att åklagarmyndigheten hade felat med skadeståndsanspråket menade de att det nu är upp till målsäganden att driva frågan.
- Vi måste själva öppna upp ett mål på skadeståndsanspråk mot mannen. Men det måste vi betala själva. Det här är att låsa fast oss, jag har inte råd med det eftersom jag är ensamstående trebarnsmor, säger Annette.
Hon har även krävt staten på skadestånd för misstaget. Justitiekanslern gav dem dock avslag på anspråket. Hon har även blivit uppmanad av myndigheterna att enbart driva skadeståndskrav mot mannen.
- Vi stoppas att få rätt mot åklagare som brustit, säger Annette som ändå vägrar ge sig.
- Min son ska ha tillbaka sina pengar som han har väntat på i två år nu. Han köpte sin cykel för egna pengar han hade sparat ihop. Känslan som skapas i honom som tioåring när en vuxen stjäl av honom och sedan visar det sig två år senare att han inte får tillbaka sina pengar. Hur förklarar man en sådan sak?