Här finns pliktade och frivilliga sida vid sida

Vi möter några värnpliktiga på A 9. De ryckte in för tre veckor sedan och är både pliktade och frivilliga, men de har ändå en sak gemensamt. Alla fyra är positivt inställda till lumpen.

Amanda Åberg övar på att förlytta sig i terrrängen, ta skydd och nedkämpa fienden.

Amanda Åberg övar på att förlytta sig i terrrängen, ta skydd och nedkämpa fienden.

Foto: LENA TEGSTRÖM

Boden2020-07-09 11:00

Två av dem har familjemedlemmar med erfarenhet av försvaret. Leo Sjöbergs farfar jobbade inom försvaret som mekaniker. Det har påverkat hans inställning.

– Man har ju alltid hört om farfars utflykter över hela landet och pappas lumparhistorier.

Leo Sjöberg kommer från Örnsköldsvik och Boden ligger en bra bit hemifrån.

– Man är inte van att vara borta från familjen så här länge, men jag har inte riktigt haft hemlängtan. Vår grupp har klickat jättebra och man finner en tröst i varandra.

Amanda Åberg var ambivalent till att göra lumpen, men besvarade mönstringunderlaget ganska positivt och gjorde sitt bästa på mönstingen. Myndigheten tyckte hon skulle passa som gruppbefäl och hon pliktades.

Hur kändes det?

– Kul, spännande och läskigt, säger Amanda, som ser fram emot att "åka coola stridsvagnar och testa nya grejer".

För Amrik Planberg är lumpen en erfarenhet han vill ha i sitt liv.

– Det är en betald utbildning man inte kan få någon annanstans.

Han är inskriven som mekaniker.

Värnplikten är en nyttig, lärorik och meningsfullt erfarenhet, som även Alexandra Waleij vill ha.

De första veckorna har varit intensiva och det är en stor omställning för dem alla. Mycket är helt nytt och tempot är högt.

– Man kan inte slappna av en minut, då hamnar man efter. Det är en hög tidspress så det gäller att vara alert och aktiv hela tiden. Man blir trött, säger Amrik Planberg.

Han somnar direkt när han lägger sig och sover tills larmet går.

Alexandra Waleij tycker att dagarna varit längre och hårdare än förväntat så här i början, men upplever samtidigt att det varit mindre strikt och reglerat.

– De har givit oss möjlighet att våga göra fel och lära av misstagen. Stämningen har varit ganska avslappnad.

Hon står på skjutvallen och jag frågar om hon tänker på att de utbildar sig att döda människor.

– Det är oundvikligt, speciellt här på skjutbanan med skarpladdade vapen. De tankarna finns hela tiden i bakhuvudet och det är svårt att ta in, säger Alexandra Waleij, men tillägger att de redan haft inslag av sjukvård i utbildningen och lärt sig ta hand om skadade.

Hon har sökt in på Försvarshögskolan till kandidatprogrammet med inriktning militärhistoria.

– Jag kommer förbli aktiv inom Försvarsmakten på ett eller annat sätt. Jag vill bidra till rikets försvar. Det låter klyschigt, men jag värnar om det här landet.

Karta: Artilleriregementet (A 9)
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!