Sandträsks första sanatorium med plats för 88 patienter hjälpte norrbottningar som drabbats av farsoten tuberkulos. Många dog tyvärr inne på sanatoriet som blev ett dödens väntrum. Kropparna obducerades och infekterade lungor brändes sedan upp i en speciell förbränningsugn i byggnaden. Vid ett tillfälle brändes också en ung flicka eftersom hon var infekterad i hela kroppen.
Sanatoriet stängdes 1962. Det blev vårdhem men har också fungerat som rehab- och hälsohem. Fastigheten bommades igen 2003. Det finns dock många historier och vittnesmål som beskriver kusliga händelser som ägt rum vid sanatoriet under och efter dess tid som tuberkulosinrättning. Många beskriver en underlig känsla de fått i kroppen när de vistats i byggnaden, men också hur besökare sett personer och gestalter vandra omkring i korridorerna. Det finns en nästan förnimbar känsla av sorg i väggarna, enligt vaktmästaren Allan Vonkavaara.
– Ibland känns det som om någon går förbi mig i korridoren. Två gånger har det varit ett nästan fysiskt möte, men jag är inte rädd, säger han.
Den flicka som man brände på sanatoriet sägs vandra igen i byggnaden. Rum 13 är idag känt för den plats där flickan tidigare bodde. Ibland syns hon sitta på sängkanten och sedan kräkas på golvet. Söker man efter bilder på sanatoriet kan man hitta bilder på skuggor och gestalter som folk sett, först när dem kommit hem. Vissa människor är mer mottagliga för dessa krafter och känner ofta dem vid speciella platser, likt vid sanatoriet i Sandträsk.
Allan Vonkavaara känner till historien om spökflickan.
– Ja, den historien kommer faktiskt från min syster. Hon låg här 1998 under rehabtiden och lärde känna en kvinna från Gällivare. De umgicks här under fem- sex veckor. Sista dagen innan kvinnan skulle fara hem så berättade hon om flickan som kom in i hennes rum, kräktes och sedan försvann. Flickan kom dock inte varje natt, men det var i rum nummer 13, säger Allan Vonkavaara.
Förra sommaren guidade han Treehotels ägare Kent och Britta Lindvall runt i sanatoriet. De hade även en delegation med sig.
– Jag brukar stanna vid rum 19 där min syster låg och berätta om händelsen i rum 13. Men en Gällivarekvinna som var med i sällskapet hann före. Oj vad bra, tänkte jag. Då slapp jag berätta det kusliga.